[Read further instructions below this scanned image.]
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Lasiocampa. Se Tallspinnaren.
Lasius. Se Myror.
Laspeyresia. Se Grankottvecklare.
Lass. Det är vanligt att angiva mängder
av stråfoder, gödsel, märgel, grus m. m. i l.
Dettas storlek och tyngd växlar dock i hög
grad efter fordonets storlek och form, den
lassade varans beskaffenhet, väglaget o. s. v.
Således växla parlass av hö mellan 400 a 600
kg. för gräshö och upp till 800 kg. för mycket
stora l. av opressat klöverhö, varvid även höets
fuktighetsgrad inverkar. Av otröskad vårsäd
kunna lassas intill 1,000 kg., av höstråg knappt
mer än 800 och av opressad halm 500 kg. Ett
parlass halvbrunnen gödsel väger 800—1,100
kgf, halmig obrunnen mindre. Av grus kan
på medelgod väg i parlasset tagas omkring
1/2 kbm. Enbetslasset väger i allmänhet något
mer än hälften av parlasset. På hård; jämn väg
kunna ett par medelstarka hästar draga
omkring 1,500 kg. lass utom vagnen, som väger
400—500 kg.
Lassningsapparat. För att påskynda,
underlätta och förbilliga arbetet med lassning av
hö, otröskad säd och halm användes i
Nordamerika åtskilliga olika lassningsapparater,
vilka vanligen uppbäras av hjul och fästas
bakom vagnen vid hö- eller sädesbärgningen.
En sådan utgöres till sin nedre del av ett
roterande hjul, som med klor (liksom på en engelsk
hövändare) uppfångar hö- eller sädessträngen,
som kastas upp på en elevatorbana (ss. vid
en stacksättare, se d. o.), och från denna
nedfaller i vagnen. En annan typ arbetar ss.
halmskakaren på ett tröskverk medelst upp- och
nedgående räkor utefter en underliggande
botten. Dessa apparater hava ej kommit till
användning i Sverige, emedan hö och säd sällan
eller aldrig kunna inköras direkt från strängarna.
Lastbänk. Se Virkesdrivning.
Laths. Se Sågning.
Lathyrus, Se Luktärt, Vial.
Latitud. Se Foderhandel, Gödselhandel,
Utsädeshandel.
Latrin. Se Människogödsel.
Lav. Beteckning på en grupp av blomlösa
(spör-) växter, som bestå av ofärgade
svamptrådar (hyfer) och gröna alger (gonidier),
varigenom de skiljas från mossor (se Mossa), vilka
de ofta förblandas med. De växa allmänt på
träds bark, gammalt trä, stenar och marken.
Vissa lavarter utgöra renens huvudsakliga
föda och användas vid foderbrist till foder
även för de idisslande husdjuren, särskilt i
nordligaste Sverige; de hava förr haft anseende
även som föda och medicin för människor.
Lavar innehålla stor mängd av kolhydrat,
dels lavstärkelse, lichenin, som
löses i kokande vatten, varur det vid avsvalning
till större delen avsattes som gelé, samt vid
behandling med syror genom hydrolys bildar
druvsocker, dels i vatten olöslig
lavcellulosa (växttråd).
De äro däremot mycket fattiga på protein
och fett, av vardera vanligen blott 1—3 % av
torrämnehalten, och dessa ämnens
näringsvärde är ovisst. Dessutom innehålla de beska
lavsyror, som delvis äro giftiga men kunna
utlakas med kalilut. Askhalten är låg.
De 1.-arter, som på grund av sin storlek och
massvisa förekomst komma i fråga till
användning, kunna delas i 2 grupper: 1. Den
grönbruna islandslaven, Cetraria islandica
L. och den gulvita snölaven, C. nivalis L.,
vilka växa på marken, den förra huvudsakligen
i barrskog och på hedar, den senare på fjällen,
samt manlaven, Bryopogon jubatus L.,
(skägg-)tovlav, Usnea barbata L., och
asklav, Ramalina calicaris L., vilka växa som
skägg, de förra på barrträd, den senare på
lövträd; de innehalla huvudsakligen 1.-stärkelse
(omkr. 90 % av torrämnet) men blott föga (högst
4 %) växttråd. Renlav, Cladonia rangiferina
L., som såsom en vitgrå mossa (»renmossa»)
täcker marken och bergen, innehåller däremot
omkring 40—45 % lavstärkelse och 35—40 %
växttråd. Det är därför blott den förra
gruppen, som förtjänar benämningen matlavar,
under det att renlav på grund av växttrådens
sämre smältbarhet ej är tjänlig till föda för
människor och mindre väl även till häst- och
svinfoder. Nötkreatur och väl även övriga
idisslare kunna däremot smälta lavcellulosan
och därför väl tillgodogöra även renlaven.
1 kg. hötorr renlav (85 % torrämne) anses
motsvara 1/3—1/4 foderenhet, d. v. s. som god
vårsädeshalm. Proteinämnenas ringa mängd,
ytterst låga smältbarhet och ovissa
näringsvärde har till följd, att lavens näringsinnehåll
ej kan komma fullt till godo, om ej djurens
äggvitebehov fylles av andra fodermedel.
Den erfarenhet, som vanns under nödåret
1917—18, visade, att islandslav endast
undantagsvis förekommer i så stora massor, att
insamling i stort kan löna sig, men att den
förtjänar beaktande, där den finnes. Renlav
däremot växer i de flesta skogstrakter i så stora
och rena massor, att dess insamling kan bliva
mycket givande. Insamlingen bör ske, då
laven är fuktig och vek, så att den ej smular
sig, och utföres bäst så, att den plockas för
hand, sedan den lossats med en kratta. Vid
detta tillvägagångssätt plockade barn omkring
100 kg. om dagen men högst hälften, om laven
ej lösrivits förut. Av islandslav kunde gelé
lätt kokas, sedan det beska ämnet utlakats,
men gelét blev mycket dyrt och vann föga
gillande som inblandning i bröd eller annan
människoföda. Renlav åts av husdjuren utan
föregående utlakning, sedan de blivit vana
därvid, men lyckades icke vinna folkets
förtroende som kreatursfoder trots svår foderbrist.
Såväl till människoföda som till kreatursfoder
torde lavar sålunda kunna räknas blott som
nödhjälpsmedel. Islandslav har även av
gammalt haft anseende som hälsomedel, särskilt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
