Lantmannens uppslagsbok / 721 (1923) Author: Herman Juhlin-Dannfelt Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Laxsläktet - Laxstjärt - Laxöring - Lb. - Lecanium - Lecitalbumin - Lecitin - Led - Ledgångarnas sjukdomar

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

ändras fiskens utseende, och sortens storlek
står någorlunda i förhållande till hemvattnets.
Den till havet nedvandrande öringen, även
kallad börting, ockla samt i Finland
och Norrbotten tajmen, blir färgad liksom
laxen, men ryggen är ofta mera brunaktig och
de svarta fläckarna talrikare såväl på
kroppssidorna, även under mittlinjen, som på
gällocken. Lekdräkten ändras också som hos
laxen, men hos havslaxöringen är hanens krok
mindre. Han går senare än laxen upp till lek.
Insjööring är i allmänhet mindre men
kan dock nå en vikt av 10 kg. och kallas
stundom, då han blir större, insjölax.
Bäcköring, var. fario, som stannar hela livet i
bäckar, bibehåller ungfiskens, forellens,
färgton oförändrad. Han är mörkare än unglax,
med talrika mörka, av en ljus ring omgivna
fläckar på hela kroppen och ryggfenan samt
röda fläckar både över och under sidolinjen.
Fettfenans spets är röd, köttets färg, sannolikt
beroende på födans art, röd eller vit.
Bäcköringar kunna vid könsmognaden ha nått blott
7 cm. längd. Även öring är på grund av sitt
läckra kött eftersökt föremål för fiske, i
synnerhet som sport.

Laxöring.

3. Regnbågsforell, S. irideus Gibb.,
en från N. Amerikas västra stater införd art,
utmärkt av jämförelsevis hög kropp, blågrå
rygg samt silverglänsande sidor översållade med
små svarta fläckar och med ett purpurviolett
längsband. Kött vitt. Längd intill 60 cm.
Leker om våren. Inplanterades 1893 i
Jämtland men synes hos oss ej gå till i vilda vatten.
Odlas däremot med framgång i dammar, även
i jämförelsevis varmt och mindre klart
vatten.

B. Röding: har ljusare fläckar, mycket
små fjäll, inga tänder på plogbenets bakre del.

1. Fjällröding, S. alpinus L., en
tämligen små vuxen, i en del sjöar dock ända
till 65 cm. lång form med bukfenorna fästa
framom mitten av avståndet från nosspetsen
till mellersta st järtf enstrålarnas spets. Ryggen
är mörk, sidorna nedåt ljusare, nedtill liksom
buken gulröda-gulvita, rygg och sidor med
gulröda fläckar. Förekommer hos oss
huvudsakligen i fjällsjöar från Dalarne norrut. Leker i
sept.—okt. på sten- och grusgrund. Mycket
läcker. Fångas med krok och nätredskap.

2. Storröding, Vätternröding,
S. salvelinus L., 60—75 cm. lång, har större
huvud än föreg, i förhållande till
kroppslängden, bukfenornas fäste vanligen något bakom
mitten av avståndet från nosspetsen till
mellersta st järtf enstrålarnas spets. Färgen är
växlande, ljusare än föreg., med blågrå rygg,
silvergrå sidor, gulrödvit buk, samt vita till
gulröda fläckar på sidor och rygg. Leker i okt.—
nov. vid steniga stränder. Förekommer i
Vättern, Sommen och några andra djupa och
klara sjöar. Hans kött är utmärkt. Fångasmed
krok och nät. Staten har en odlingsanstalt för
arten vid Borenshult.

3. Bäckröding, S. †ontinalis Mitch.,
införd från östra Nordamerika, avviker från
föregående genom ljus, marmorerad
färgteckning på mörk botten på ryggen samt
stjärtfenan och ett mörkare band på de undre
fenorna. Väger sällan över 1.5 kg. Synes sprida
sig i Jämtland, där han kallas bäcklax. Odlas
i dammar.

Laxstjärt. Se Hopfogning av virke.

Laxöring. Se Laxfiskar.

Lb., förkortning av libra = skålpund,
användes som beteckning för engelskt skålpund
= 0.454 kg.

Lecanium. Se Sköldlöss.

Lecitalbumin. Se Äggviteartade ämnen.

Lecitin. Se Fosfatider.

Led. Se Skelett.

Ledgångarnas sjukdomar bestå oftast i
inflammation i leden. Vanligast är den akuta,
serösa ledinflammationen, som
kännetecknas av förhöjd temperatur omkring
leden, ömhet och ansvällning, beroende dels
på utspänning av leden genom ökad
vätskeansamling, dels på ansvällning av kringliggande
vävnader. Sjukdomen beror vanligen på
vrickning eller överansträngning men kan även
vara av reumatisk natur. Oftast uppträder
den som inflammation i bakbenens knäled
(gonitis) i synnerhet hos nötkreatur och
förorsakar då betydande halta och svårighet för
djuret att resa sig. Behandlingen är i
början isomslag i 2—3 dagar och därefter
omslag med Burows lösning (se Aluminium) eller
våtvärmande omslag och slutligen ingnidning
av fördelande liniment eller salvor.

Vargörande (purulent) ledinflammation
är en svårare sjukdomsform,
som förorsakas av bakterier, vilka antingen
kommit in genom sår och som lätt tränga in i leder
eller tillförts genom blodet från andra delar av
kroppen, där vargörande inflammationer
förekomma, ss. t. ex. vid navelsträngen vid
föl-(kalv-, lamm-)lamhet (se Fölsjuka) och framför
allt vid vargörande inflammation i livmodern,
som hos kor ofta ger anledning till purulenta
inflammationer i såväl knä- som hasled.
Symtomen äro häftiga med betydande smärta,
upphörd foderlust och vanligen även feber. I
svårare fall kan den starka varansamlingen

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>