Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
728
sker odlingen lika mycket till uteslutande
fröskörd som till spånadsämne. — I Sverige var
linodling förr allmän till husbehov och bedrevs
i större omfattning till avsalu i synnerhet i
Ångermanland och Hälsingland. År 1870
upptog den över 16,000 hektar och lämnade en
skörd av över 5,000 ton frö och 4,000 ton tagor,
men odlingen har sedan nedgått till en
obetydlighet, tills den av världskriget framkallade
avspärrningen och därmed följande brist på
tåga, oljor och kraftfoder åter framlockade en
ökning; år 1918 uppskattades linarealen till
3,000 ha., men har sedan åter nedgått.
L. gynnas av ett fuktigt och något svalt
klimat och odlas därför mest i kusttrakter.
Det går väl till i hela landet, i såväl norra som
södra delarna. Utbytet av tåga har till mängd
och beskaffenhet blivit bäst på lätt jord med
god mullhalt, ss. sand- och lermylla.
Mull-och torvjord anses lämna dåligt lin, antagligen
på grund av den höga kvävehalten, som giver
grov tåga, hög halt av skävor samt liggsäd,
varav tågan blir ojämn, men försök av Sv.
Mosskulturföreningen hava visat, att dylik
jord vid riktig gödsling kan lämna stor skörd
av gott 1. Styv lera och torr sand äro olämpliga
för 1., som fordrar fint arbetad jord med god
fuktighet, kalkrik jord giver kort och spröd
tåga men däremot god fröskörd. L. odlas mest
efter vallbrott och efter havre, i förra fallet
blir dock jorden vanligen ej nog lucker, i det
senare är den vanligen för mycket utsugen
och förorenad av ogräs. Bästa plats är efter
rotfrukter, som efterlämna jorden lucker,
näringsrik och ren från ogräs. Om 1.
återkommer förr än efter 8—10 år, blir jorden lätt
lintrött. Själv är väl skött lin en god förfrukt
för andra grödor. L. fordrar för god utveckling
rik tillgång på växtnäring, men är ömtåligt
för stark kreatursgödsling. Det anses därför
gå bäst på jord »i gammal kraft» med tillförsel
av konstgödsling. Om kreatursgödsel skall
användas, bör den nedplöjas på hösten och
givas blott i mindre mängd. Av konstgödsel
förordas 150—200 kg. svavelsyrad ammoniak
eller karbidkväve, 300—400 kg. kainit eller
200 kg. 37 % kalisalt samt 200—300 kg.
benmjöl eller 20 % superfosfat. Chilesalpeter
anses giva grova tagor och mycket skävor.
Jorden bör vara djupt och fint arbetad och
fuktig vid sådden samt så ogräsfri som möjligt.
Till utsäde anses ryskt frö, Rigapyk, Pernau-,
Pskov-frö bäst och endast första skörd av fröt
odlat efter detta lämpligt till utsäde, i det att
följande års skördar alltmer urarta; detta beror
antagligen på att det odlade linet utgör en
blandning av olika former, varav de korta
och greniga mogna tidigast och därför komma
att utgöra en år för år ökad andel av fröskörden.
Då lin är självbefruktande, torde genom
renodling av högvuxet lin fullgod sort kunna
erhållas. Sådden bör ske tidigt, så fort faran för
nattfrost är över; vanligen har bredsåtts för
hand och myIlats med harvning, men radsådd,
som numera är vanlig, anses fördelaktigare; den
bör ske med minsta möjliga avstånd, emedan
glest bestånd ger grov stjälk och mycket
skävor. Såningsmängden av fullgott frö (omkr.
95 % grobarhet) växlar mellan 100 och 200
kg. per ha., lägre vid rad- än vid bredsådd.
Myllningsdjup 2—3 cm. Linets utveckling
tillbakasättes starkt av ogräs, och därför har
varit vanligt, att’ det rensats för hand (av
kvinnor och barn, som gingo barfota), då det
nått 1—2 tums höjd. Då det odlas i ogräsfri
jord, ss. nu ofta är fallet, besparas detta dyra
arbete. — Skörden bör ske, då de nedre bladen
och fröhusen gulnat, Barthelsmässan (24 aug.)
var av gammalt rätt linskördetid. Linet
upp-ryckes (»ruskas») för hand (skärning medför
stor förlust av tagor) och tager omkring 15
dagsverken per ha. Det skördade linet
brukar i Norrland hopläggas i buntar, »hallo r»,
som samlas i kärvar, »1 i n s t e g», varefter
det, efter knoppens avrepning, omedelbart
rotes. I södra Sverige bindes det i torrväder
skördade linet i små kärvar, »limmar», som
upphängas till eftermognad och torkning.
I utlandet sättes det merendels obundet i
långskylar, »kapell», och bindes till kärvar före
inbärgningen i hus eller stack. Skördemängden
växlar från 2,000 till över 3,000 kg. stjälk,
motsvarande 400—600 kg. berett L, samt
300—500 kg. frö per har. Efter bärgningen
avrepas »knoppen» för hand på repbräden
eller linkammar (med täta spetsiga
järnstift); detta sker även genom att toppen
bearbetas på stifttröskverk, varvid dock
stjälken skadas. Halmen, som härvid bör
fullständigt befrias från ogräs, bindes åter i väl
ordnade buntar. Knoppen tröskas på
tröskverk eller klövernötare eller med slaga.
Beredningen av lintågan inledes i regel
med r ö t n i n g. Härvid sker en upplösning
genom bakterier av de pektinämnen, som
sammanbinda tagorna, utan att de enskilda
bastceller, varav dessa bestå, vare sig lossas från
varandra eller angripas av sönderdelningen;
skulle detta ske, säges linet vara överrött och
lämnar ett skört lin och mycket blånor. Av
ålder har använts ängs- och kall vatt enrötning.
Ängsrötning, vid vilken den torkade
halmen utbredes på gräsvall (1,000 kg. halm fordra
1/2 hektar rötplats), tager 3—4 veckor på hösten,
som är gynnsammare för rötningen än våren,
vilken däremot har fördelen av att linet då
torkar fort.
Vattenrötning har mest använts i
Norrland och utförts så, att de i kärvar
sammanlagda »hällorna» omedelbart efter skörden
knoppas och åter sammanbindas till något
mindre kärvar, som genast nedläggas i vatten,
s. k. linsänken, till rötning, som plägar taga
minst ett par veckor. I stället för denna
grön-rötning brukas även att efter skörden torka
linstjälken och röta den först följande sommar,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
