Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lin - Lina. Se Aspglansbagge - Linbinda. Se Snärja: Linsnärja - Lind
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
729
då rötningen i det ljumma vattnet går fortare.
Då skävorna (stjälkens veddelar) lossna från
tagorna, bör linet genast upptagas och få torka
för att ej bliva överrött.
Om ej gott torkväder inträffar, uppställes
linet, vare sig det är ängs- eller vattenrött,
i små trindskylar eller mot en linhässja.
Vid fabriksmässig drift brukas även var
m-vattenrötning, i behållare, vilken tager
blott 4—5 dagar; denna har i Sverige icke
lämnat ekonomiskt fördelaktigt resultat. I
utlandet förekommer även rötning med
användning av renkulturer av rötningsbakterier vid
för dessa gynnsam värmegrad, och då bakterier
brukas, som angripa endast de tagorna
sammanbindande pektinämnena men ej
cellulosan, skulle det giva säkerhet mot
överröt-ning. — En fullständigare torkning än
luft-torkningen fick det höströtta linet före
bråk-ningen på vintern genom upphettning i bastu,
varigenom dess självupphettning, »bränna»,
hindrades.
Bråkning eller brytning följer
efter det rötta linets torkning. Den skedde förr
ofta för hand med tillhjälp av en handbråka
av trä, bestående av en ställning med 2
långsbalkar och en kring en tapp i ena änden vridbar
knivformig balk, vilken fördes upp och ned
mellan de fasta balkarna och därvid bröt
linstjälken mot dem. Därefter följde »dragning»
av den bråkade tågan på ett liknande redskap
för att avlägsna skävorna. De i norra
Sverige vanliga bråkningsmaskinerna voro
»linhammare», som drevos med vattenhjul och
bråkade linet mot ett städ. Nyare
bråknings-maskiner bearbeta vanligen linet mellan
räfflade valsar, och sådana finnas som verkställa
även skäktningen, så att de lämna färdig
spånadsvara. En sådan maskin, kallad Hälsingen,
har fått en viss spridning.
Skäktningen, genom vilken de vid
bråkningen lösgjorda skävorna (bark- och
veddelarna) avlägsnas samt de korta
blånorna avskiljas från de långa tagorna,
utföres (där det ej sker genom linets ovan
nämnda dragning) antingen för hand eller
med skäktverk. Det förra sker med
handskäkt, som består av en lodrät s k ä k
t-b o c k, ett brädstycke med en avrundad
inskärning i kanten, vari den bråkade linhällan
stödes och bearbetas med ett
svärdliknande skäkteträ. Skäktverken
utgöras vanligen av på ett roterande hjul fästa
skäktvingar. Vanligen göres först en
grovskäkt-ning, varvid avskiljas skävor och av sådana
förorenade mindre värdefulla blånor, samt
därefter finskäktning, som lämnar finare
blånor och skäktat lin. Före spinningen
häcklas linet, varvid det utredes och korta
tagor avskiljas genom att lintotten drages
över en med långa, spetsiga järnstift besatt
häckla.
Utbytet vid beredningen växlar efter
linets beskaffenhet och beredningssättet, men
angives sålunda:
I Förlust I Utbyte av I
I ioo kg. hn-
I. P ’1 stjälk kg. [
Vid rötniog...... 20—2^ 75—80
> bråkning . ... . 25—35 50—65
» skäktning tagor ... — 15—20
» ■> blånor . . — $—10 1
Summa skörd..... — CC—60
Offentliga åtgärder för lins
odling och beredning. Staten har sedan 1920
anställt en undervisare i linodling och
beredning, vilkens biträde erhålles efter ansökan hos
kommerskollegium. Understöd för anläggning
av mindre linberedningsanstalter lämnas av
statsmedel efter ansökan hos
kommerskollegium. Dylika anstalter finnas nu (1921) till ett
antal av omkring 40 i olika delar av landet,,
varav hälften i Gävleborgs och Västernorrlands
län. För att spara fraktkostnader bör helst
rötningen ske hos odlaren och endast den
övriga beredningen vid anstalten.
Litt.: E. O. Arenander, Linodlingsboken
eller kortfattad handledning i linodling, 2:a
uppl. Emil Adalberth, Linet, dess odling och
beredning, Sthlm 1920.
Lina. Se Aspglansbagge.
Linbinda. Se Snärja: Linsnärjä:
Lind, Tilia av fam. Tiliaceœ, finnes i
Sverige i 3 varandra närstående arter, som av
Linné betraktades som en, T. europæa L. Av
dessa är vanlig, småbladig 1.
skogslind, T. cordata eller parvifolia Ehrh., med
glatta, under blågröna blad med rostfärgade
hår i nervvinklarna, 5—-7 blommiga
blomkvastar och sträva, päronformade, sträva frukter,
allmänt vildväxande upp till Värmland och
Mälarprovinserna samt spotadiskt
förekommande i södra Dalarne och i östra
kusttrakterna upp till Ångermanland. Mella
n-eller vanlig 1., T. vulgaris Hayne eller
intermedia D.C., som har större blad, som under
äro rent gröna, håren i nervvinklarna
gråaktiga samt frukterna plattrunda, och
stor-bladig 1. T. grandifolia Ehrh. eller
platyphylla Scop., som har större, under dunhåriga
blad och frukter samt 3—4 blommiga kvastar,
förekomma i Sverige vilda blott på några
platser i Bohuslän, men båda allmänt planterade;
mellanlinden, som blir större än de övriga, har
sedan länge använts som alléträd.
L. blommar i juli; blommorna lämna bien
riklig mängd honung och ha på grund av hög
halt av eterisk olja använts som te, för vilket
ändamål de böra befrias från blomskärmarna,
som innehålla sammandragande ämnen.
Bladen äro ett begärligt lövfoder. Basten är lång
och seg och har tidigare efter rötning använts
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
