Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Livmoder ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
73i
^bjuder en 1. större yta åt solvärmen, varjämte
jorden blir mindre fuktig och därför förlorar
mindre värme genom avdunstning.
Livmoder. Se Foster, Könsorgan.
Livmoderinflammation förekommer i
synnerhet hos kor i samband med förlossningen,
framkallas av smittämnen, som därvid lätt
få tillträde genom sår i förlossningsvägarna, och
är vanlig i synnerhet vid kvarbliven
efterhörd. I lindriga fall visar sig blott en slemmig,
stundom något blod- eller varblandad flytning,
men i svårare fall inställa sig häftiga
febersymtom och en brunaktig och stinkande
flytning. Härvid uppstår alltid fara för allmän
blodförgiftning genom de av bakterierna
avsöndrade gifterna, s. k. puerperalfeber,
som oftast leder till döden inom 4—6 dagar.
•Giftet sprider sig ofta till senskidor och
ledgångar, särskilt till knä- och hasleder, som
an-svälla, bliva heta och ömma, så att djuret har
svårt att röra sig. Från livmodern kan var
sprida sig även till andra delar av kroppen
•och giva upphov till varhärdar i en mängd
•olika organ, s. k. allmän varf eb er
(pyämi).
Behandlingen består i första hand i skölj
-ningar av livmodern med svaga antiseptiska
lösningar, ss. 1/2—1 % lysol- eller
kreolin-lös-ning, 1—2 % therapogenlösning (se
Efterhörd), och man fortsätter därmed så länge
feber och flytning förekomma. I svårare fall
med stor kraftnedsättning gives dessutom åt
kon kamfer, kina eller antifebrin 10—15 g. per
•dag. L. blir stundom kronisk med fortsatt;
m. 1. m. varblandad, illaluktande flytning,
som kan samla sig i större mängd i livmodern
och periodvis uttömmas. Lidandet åtföljes
av stark avmagring och minskad mjölkning
och leder ofta till ofruktsamhet. Behandlingen
består som vid den akuta inflammationen i
skölj ningar av livmodern med antiseptiska,
medel, tills flytningen upphör. E. N—m.
Livsträd. Se Thuja.
Livstyp. Se Variation, Ärftlighet.
Ljumske, ljumsktrakt eller 1 j u m s
k-v e c k kallas den fåra, som bildar gränsen
mellan buk och lår. Se Buk.
Ljung, Calluna vulgaris L., av
ljungväxternas familj, Ericaceœ, en risig buske med i
4 rader tegellagda små blad, glänsande röda
blommor i ensidiga klasar och stoftfina frön,
växer allmänt i Sverige företrädesvis på
mager, kalkfattig, sandig mark och i hedskog
{se Skogstyper). Den undantränger andra
växter, kanske mest genom den sura mylla, som
bildas av dess till följd av sin vaxhalt
svår-multnade avfall. Då den brännes, så som
plägat ske å ljunghedar, för att skaffa bättre
bete, återväxer den snart, och de unga
skotten utgöra då huvuddelen av det bete, som
uppstår, men snart blir ljungen åter för grov
att bliva tjänlig till sådant. Vid foder brist
är vanligt att skörda 1. till foder, vilket
i sådant fall bör ske vid börjande blomning.
Under nödåret 1917—18 användes 1. i stor
utsträckning till foder, särskilt åt hästar,
delvis efter malning till l.-mjöl. Utfodringen
medförde inga olägenheter, men 1.-fodrets värde
befanns vara lågt, motsvarande grov halms,
särdeles då däri ingick förvedade stamdelar.
Den kemiska sammansättningen var i
medeltal:
i r.amjöl i sämre
% mjöl %
Vatten......•. . . 15 15
Råprotein........ 5-5 5*a
Råfett.......... 6.0 7.0
Kvävefria extr.ämnen . . . 46.3 37.0
Växttråd......... 21.5 32.0
Aska.......... C.7 4.0
Till foder skördad 1. bör få torka, innan den
hoplägges, emedan den eljest blir brun och
möglig. Vid beredning av l.-mjöl bör 1. torka och
tröskas, för att de fina delarna må skiljas
från de grova stjälkarna, varefter de förra
malas. Härvid bör stor försiktighet iakttagas,
emedan det stoftfina mjölet är ytterst eldfängt.
L. lämnar bien riklig mängd honung, som dock
är mörk och av sämre beskaffenhet. I
skogfattiga trakter i v. Sverige användes 1. till
bränsle. Tidigare har 1. använts till beredning
av Växtfärger och garvämne för
skirmbered-ning. — I betesmarker undanröjes 1. genom
häckning, bränning och kalkning.
Ljunghedarna (se d. o.) skogsodlas i stor utsträckning.
Ljunghedar förekommer i sydvästra delarna
av vårt land, nämligen i Skåne, Halland,
sydvästra Småland, Bohuslän och sydvästra
Västergötland samt dessutom något i Blekinge.
Den utmärker sig i sin typiska form genom
trädlöshet, varemot ris förhärska, främst
vanlig ljung (se d. o.), som giver ljungheden
dess karaktär, och därjämte lingon, mjölon,
kråkris och blåbär. Till ljunghedens
karaktärsväxter höra också en del ginstarter, ss.
Genista pilosa L. och den i vårt land mycket
sällsynta G. anglica L. Av buskar
förekomma på de bästa ljunghedarna enen, av
ormbunkar örnbräken, Pteris aquilina (L.)
Kahn.
Antalet gräs och örter, som anträffas på
våra ljunghedar, är ej obetydligt. Av dem må
nämnas fårs vingel, vårstarr (Carex caryophyllea
Latour), kattfot (Antennaria dioeca Gærtn.,
Gnaphalium dioicum), hästfibla (Arnica
montana L.), blodrotsört (Potentilla er eda (L.)
Hampl.) m. fl. Under ljungen utgöres den
levande markbetäckningen av mossor
(Hylocomium) eller lavar (Cladinaaiter). Stundom
saknas levande markbetäckning.
Ljunghedar förekomma i Europa
huvudsakligen omkring Nordsjön och synas i sitt upp-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
