Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mjölksocker ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
798
av M. Pottsi Bak. fr. Goda Hoppsudden med
Crocosmia aurea Blanch. Den är en småvuxen,
om Gladiolus påminnande svärdsliljeväxt (fam.
IridecB) med alnshöga stjälkar, jämnbreda
blad och orangegula blommor i en grenig,
toppställd klase. Lökarna förvaras frostfritt
och planteras tidigt i krukor, varefter de i hus
eller bänk uppdragna plantorna utplanteras
på försommaren. Förökas hastigt genom riklig
bildning av sidolökar. G. L—d.
Monilia. Se Fruktmögel.
Morchella. Se Murkla.
Morell, Se Körsbärsträd II.
Morfin. Se Alkaloiden
Morgen, tyskt åkermått. Se Mått.
Morkulla, Scolopax rusticola L., en
vadarefågel, som liksom sina närmaste stamsläktingar
beckasinerna utmärker sig för sin långa, smala,
mot spetsen mjuka och böjliga näbb och sina
ovanligt långt bakåt sittande ögon. Hon är
något mindre. än en tamduva. Färgen ovan
spräcklig av rödbrunt, svart och grått, under
ljust gråaktig med bruna tvärband. I olikhet
med de flesta andra vadare är m. en utpräglad
skogsfågel, som träffas i fuktiga och sumpiga
skogar över så gott som hela landet, dock
mindre talrikt längre norrut. Hon är flyttfågel;
anländer hit i början av april och drager söder
ut fram på senhösten. Hennes födoämnen
utgöras av maskar, insektlarver och andra
smådjur, som hon med sin känsliga näbb
framletar i kärrpölar och bland torra löv. Äggen,
som äro fyra till antalet, ljust gulgrå med grå
och bruna fläckar, läggas på marken vanligen
redan i slutet av april eller början av maj. Då
man emellertid påträffar nylagda ägg även
långt fram på högsommaren, synes det
antagligt, att m. ibland lägger två kullar. Mest
bekant är m. genom sin egendomliga
parningslek, det s. k. draget, vari endast hanarna
deltaga och som pågår från tiden för m:s ankomst
i april och till mitten av juli. Fåglarna flyga
därvid i skymningen fram och åter över samma
trakt av skogen. Härav begagnar sig jägaren
för att ställa sig på pass och skjuta dem i
flykten. Under draget frambringar m. ett
egendomligt knorrande läte: »orrt, orrt», åtföljt av
ett kort visslande eller knispande: »pisit». De
bästa passen äro vanligen att söka vid änden
av sådana kärr, kring vilka morkullorna
draga. I mera öppen skogsmark kan m. om
hösten även skjutas för stående hund. Jakt å
m. är enligt 1912 års jaktstadga tillåten f. o. m.
den 16 maj t. o. m. den 31 dec. T. H—1.
Morot, Daucus Carota L., tillhör de
flock-blomstriga växterna 1. umbellaterna, fam.
Umbelli†ercB. Den är en 2-årig ört, med upprat,
strävhårig stam, flerdubbelt pardelade blad,
allmänt och enskilt svepe, flocken i utvuxet
tillstånd starkt konkav, delfrukterna taggiga.
M. förekommer sparsamt vild i s. och mellersta
Sverige, men räknas i sydligare länder som ett
besvärligt ogräs, vars frö är rätt vanligt i tyskt
rödklöverfrö. Den vilda sortens rot är vit, seg;
och besk; fröna användes förr till beredande
av aromatiskt beska drycker.
M. synes hava tagits i odling senare än övriga,
rotfrukter eller åtminstone haft mindre
ekonomisk betydelse. I Sverige omtalas den icke
som odlad under medeltiden eller den nyare
tidens början; i senare tid har m. kommit till
allmän odling i köksträdgården men däremot,
på grund av den besvärligare odlingen, på åker
till foder mindre än andra rotfrukter.
Odlade sorter: a. Långa, jämnsmala:.
Vit belgisk 1. vit jätte, mycket
lång, jämnsmal, vitköttig sort med grön topp;
den når högt över jord men går dock djupt; av
detta skäl och emedan den lätt avbrytes,
passar den blott på djup, lätt jord. Giver mycket
stor skörd och är den allmännast odlade
fodermoroten.
Altringham: långsträckt, jämnsmal,
mörkt rödgul, växer helt i jorden och är skör
samt därför svår att taga upp. Den är mycket
söt och hållbar pch på grund därav värderad
som trädgårdsrot men odlas mindre än förr.
S:te Valerie lik föregående, men
mindre lång och skör.
b. halvlånga, kägelformiga:
Champion 1. gul jätte: mycket
storvuxen foderrotfrukt med gult kött, växer helt
nere i jorden, mycket hållbar, hög torrämnehalt.
Passar även på mindre lätt jord.
Vit halvlång, Vogeser lik
föregående men vitköttig, anses vara mer
motståndskraftig mot torka.
James, en mer småvuxen sort, kort med
kägelformig, mörkt rödgul rot, som växer helt
nere i jorden. Den lämnar mindre skörd och
odlas huvudsakligen för hushållsbruk.
Nantes, en fin trädgårdssort med
jämntjock, i spetsen tvärt avstympad, rödgul rot,
med tjockt »kött» i förhållande till kärnan.
Odlas såväl i bänk som på fritt land.
c. Korta s. k. karotter äro småvuxna,
fina trädgårdssorter, som giva liten avkastning;
Pariskarotter, Guérande m. fl. odlas
företrädesvis i bänk för tidig skörd.
Odling. M. går bäst till på lätt, varm,
helst mullrik jord; ler- och sandmylla äro bäst,
men fodermorötter odlas även med fördel på
renare mull jord. Bearbetning och gödsling
som för övriga rotfrukter (se Rotfrukt: Odling).
Sådden på åker kan ske tidigt, emedan
plantorna ej äro särdeles frostömma. I trädgård
sås m. även på hösten för tidig skörd följande
vår, och för skörd redan på våren i bänk från
jan.—febr. Fröet bör före användningen rivas
för att avlägsna borsten, som eljest gör att
det klumpar sig. Utsädesmängd 4—7 kg.
fullgott frö per ha. Myllning grund, 1—2 cm. M.
tål ej omplantering. Radavståndet för de
storvuxna fodersorterna 35—40, för
trädgårdssorter 20—30 cm. Så snart plantorna
uppkommit, så att raderna synas, bör häckning och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
