Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mullbär ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
8n
tillstånd skjutes den lätt framför redskapen
och yr för vinden. Den är öppen för lufts och
vattens inträngande och har stor förmåga att
kvarhålla fuktighet och genomsläpper i vått
och packat skick vatten så föga, att den kan
bilda täta dammar. Den har, tätt packad, rätt
hög kapillär ledningsförmåga men leder i
luckert tillstånd vatten dåligt, varför det är
av vikt, att denna jord vid odling hålles
sammanpackad och ej avdikas djupt, desto mer
som den vid uttorkning blir pulverformig och
förlorar förmågan att kvarhålla vatten. Den
mörka färgen gör, att m. upptager mycket
solvärme, och då den har svag
värmeledningsförmåga, särdeles i luckert skick, blir den i
solsken ytvarm men uppvärmes långsammare
i djupare lager. Den upptinar och uppvärmes
därför sent på våren och är, särskilt i fuktigt
läge, frostöm och kall, så att grödorna
långsamt mogna.
M. innehåller vanligen 2—-3 % kväve, till
största delen bundet i organiska ämnen och ej
för växterna direkt tillgodogörbart, men dessa
ämnen sönderdelas särskilt i mild m. under
bakteriers inverkan, så att växternas
kvävebehov vanligen kan tillgodoses därmed utan
kvävegödsling. Däremot är halten av
mineralämnen, särskilt kali och allra mest fosforsyra,
så ringa, att dessa ämnen böra tillföras genom
årlig gödsling. På grund av markvätskans
sura beskaffenhet har fosforsyra i thomasslagg
och, på sur m., även benmjöl lika god verkan
som i superfosfat.
Genom inblandning av sand 1. lera förbättras
mulljordens fasthet, fuktighets- och
värmeförhållanden samt ökas tillgången på
mineraliska näringsämnen. Inom märgelområden
finns m. med fullt tillräcklig kalkhalt, men ofta
är kalkning nyttig.
Sand- och lermyllor äro i regel goda
jordarter; likaså den milda mulljorden, som dock
behöver förbättras genom sand- eller ler körning.
Sur m. förvandlas genom torrläggning och
kalkning till mild.
M. passar på grund av sin benägenhet för
uppfrysning mindre väl för höstsäd men väl
för vårsäd, som dock mognar sent och lämnar
mycket halm men, om ej tillräcklig tillförsel
av mineralämnen sker, lätt kärna och därför
bäst skördas till grönfoder. Även är den
lämplig för odling av gräs, rovor och morötter.
Mullskopa användes för kortare körning
av jord, ss. för utspridning av dikes jord,
jämnande av åkerytan, för igenfyllande av
svackor o. dyl. Den köres med 1—2 hästar och
styres med ett handtag. Den fylles genom att
körkarlen under körningen lyfter handtaget,
så att den skarpa framkanten pressas mot
jorden, och tömmes genom att handtaget lyftes
så mycket, att den stjälper över. Den gamla
svenska m., som har fast handtag, måste sedan
stjälpas tillbaka, men den engelska, som har
draget fäst kring ett par sidotappar, kring
vilka även handtagen äro rörliga, vändes genom
motståndet mot jorden ytterligare 1/2 varv
och kommer åter i arbetsläge, utan att man
behöver stanna.
Mullsyra. Se Mull.
Mullvad, Talpa europæa L., av insektätarnas
ordning, utmärkt av en svartgrå, sammetsluden,
tjock, cylindrisk kropp med trynlik nos, svagt
utvecklade ögon, utan ytteröron, framfötterna
utbildade till breda, skovelformade, utåtvända
grävredskap, mycket kort svans. Längd knappt
15 cm. Gräver gångar i jorden, i vilka han så
gott som ständigt vistas. Lever av insekter,
Mullvad.
maskar och små ryggradsdjur, och är därför
nyttig för jordbruket men besvärlig genom de
jordhögar han gör på de odlade fälten.
Årfall-män i Skåne och avtagande norrut till
Väster-och östergötland (möjligen Södermanland).
De jordhögar, som i mellersta Sverige ofta
kallas mullvadshögar äro i regel uppkastade
av vattensorken (se Sorkar).
Mullvadssyrsa, Gryllotalpa gryllotalpa L.,
en till rätvingarna, Orthoptera, och syrsornas
familj, Gryllidœ, hörande, intill 5 cm. lång
insekt, utmärkt genom till breda, taggiga
grävredskap utbildade framben. Gräver gångar i
jorden, varvid växtrötterna skadas. Finnes i
Sverige blott i landets sydligaste delar och där
tämligen sällsynt.
Mullämnen. Se Mull.
Mul- och klövsjuka är en hos idisslare
(särdeles nötkreatur) och svin förekommande
ytterst smittsam sjukdom, som visar sig
huvudsakligen i ett blåsutslag i munnen- och
omkring klövarna. Sjukdomen börjar med
lindrig feber, stark spottflytning och rodnad av
slemhinnan i munnen, där efter ett par dagar
uppstår en mängd vita blåsor, som inom kort
brista, efterlämnande röda, oregelbundna
sår. Huden omkring klövarna och i
klövspalten svullnar, rodnar och känns het och
ömmande, och även där uppstå liknande
blåsor och sårnader. Djuren avmagra starkt,
mjölken minskar i mängd och antager en
råmjölksliknande beskaffenhet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
