Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nässelfeber ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
854
Nötkreatursskötsel, i. Historik.
Nötkreatur hava i Sverige likasom i andra länder
hållits som husdjur allt ifrån den yngre
stenåldern, och sagor likasom de äldsta historiska
underrättelserna samstämma däri, att n. i
äldsta tid intog en viktig plats i hushållningen.
Att så fortfarande förblev händelsen, visas bl. a.
därav, att ännu under medeltiden kreatur och
husdjursalster tjänade som värdören
(betalningsmedel) och allmänt ingingo i gärder och
löner, samt att en betydande utförsel av
boskap, talg, hudar och smör ägde rum. Gustav
Vasa ägnade nitisk omsorg åt
ladugårdsskötselns främjande, varom hans talrika brev
till allmogen och till fogdarna för. hans många
avelsgårdar samt räkenskaperna för dessa
vittna. Konungen sökte förbättra
kreatursstammen på kronans eller konungens gods
genom införsel av holländska och jutska
kreatur, vilka ofta på dessa gårdar likasom
senare på adelns ställdes under tillsyn av
samtidigt införskrivna vårdare, vanligen
holländare, varav den senare gängse benämningen
holländare för föreståndaren för ladugården
och mjölkhushållningen samt holländeri för
denna gren av hushållningen. Han manade
också allmogen mot den gängse svältfodringen,
som var naturlig, då betestillgången i regel var
bestämmande för kreatursantalet; de borde
beräkna det vinterfoder, som behövdes för
innefodringen från martens- till valborgsmässa.
Djurens beskaffenhet visas därav, att
slaktutbytet under 1500-talet utgjorde omkring
10 lispund = 85 kg., motsvarande en levande
vikt av omkring 200. Fodring och avkastning
var därefter: 2—3 lispund hö och obetydlig
mängd halm för 28 veckors innefodring, d. v. s.
1 1/2 kg. hö per dag, samt 2—3 lispund smör om
året av en ko, vilket, då 3 kannor mjölk gav
1 U smör, motsvarar enmedelmjölkningav 300—
450 1. Kreatursantalet har beräknats för år
1571 till mer än dubbelt så stort som nu i
förhållande till folkmängden, då 90, nu 35 vuxna
nötkreatur på 100 innebyggare. Trots en efter
nuvarande förhållanden stark inhemsk
förbrukning var smörutförseln fortfarande
betydande, omkring år 15 71 i inedeltal 680,000
kg., och likaså utfördes stora mängder ox- och
kohudar samt kalvskinn. Till långt större del
än nu bestod kreatursstocken av oxar, år 1571
55,000 st. mot 420,000 kor, och på
kungsgårdar och säterier var oxarnas antal ofta föga
mindre än kornas, stundom större. På det hela
taget synes dessa gårdars n. mera haft till
uppgift att lämna slaktdjur än mjölk och
därav beredda produkter, varav herrskapets
behov i övrigt fylldes genom godsböndernas
avråd.
Efter Gustav Vasas tid avtog intresset för
n., och en tid av tillbakagång vidtog, som varade
ända till 1800-talets början. Härtill bidrogo
flere omständigheter. Adelns tilltagande makt
och rikedom medförde ingen framgång i bo-
skapsskötseln, snarare tvärt om, i det att det
blev vanligt, att sätesgårdarnas eget
kreaturshåll inskränktes och såväl mjölkkor som i
synnerhet stalloxar bortsattes hos underlydande
bönder på fodring. Den ruin, som genom
reduktionen träffade högadeln, försämrade ytterligare
hushållningen på deras gårdar. De långvariga
krigen och därmed följande tyngande skatter
samt upprepade förhärjande kreatursfarsoter
— svårast den från 1745 under flere årtionden
fortvarande boskapspesten — bidrogo
ytterligare till tillbakagången. Det intresse, som
sedan under frihetstiden ägnades näringarna,
kom n. föga till del, utan denna fick stå tillbaka
för fårskötseln, som lämnade råmaterial för
industrien. Införsel av bättre boskap förekom
väl, huvudsakligen av holsteinskt och holländskt
slag, men därjämte även engelska djur; den
storvuxna, rödbruna skånska boskapen började
också att föras uppåt landet till
kreatursstammens förbättrande. Utförseln av
ladugårdsprodukter upphörde redan under senare
delen av 1600-talet. Utfodringen och
avkastningen förblevo i allmänhet lika svaga som
förut, även om lärdomar om en rikligare fodrings
fördelar framkommo. Under senare delen av
1700-talet åstadkoms förbättring i fodringen
genom den starkt ökade brännvinsbränningen
och därmed följande tillgång på dränk, som
gick till ladugarden och där var desto mer
behövlig, som ängarna i allt större utsträckning
upplöjdes och hötillgången sålunda
minskades.
Under förra delen av 1800-talet fortgick
införsel till enskilda gårdar av avelsdjur av
utländska slag. Jämte holländska och
holsteinska förekommo numera även djur av den
nya engelska korthornsrasen allt mer, och
samtidigt började ansatser visa sig till användning
av en kraftigare utfodring, huvudsakligen
genom odling av klöver, men även genom att
hålla djuren på stallfodring även under
sommaren för att undvika den utmagrande
betesgången. Då intresset för nötkreatursskötselns
förbättring ökades i samband med den
allmänna framgångsperiod, som började på
1840-talet, var övertygelsen om den inhemska
boskapens underlägsenhet under de bättre
utländska raserna rotfast hos de ledande. Då
dessutom tron på korsning som medel att öka
ett djurslags livs- och alstringskraft var
förhärskande och syntes bekräftad därigenom,
att de berömdaste engelska raserna uppstått
genom denna avelsmetods användning, och
även de herrgårdsstammar, som i vårt land
utmärkte sig framför den oblandade lantrasen,
hade korsning med utländska raser att tacka
för sin överlägsenhet, var anskaffande av
utländska avelsdjur den enda utväg, som
ifrågasattes, då man vid denna tid sökte statens
bistånd för nötkreatursskötselns höjande.
Förslag om anslag till upprättande av ett antal
stamhjordar vann riksdagens bifall år 1844 och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
