Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nötkreatursskötsel ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
f(y£Åd4x>sé*ias<y>^+^^ £
855
under närmast följande år inköptes sådana
av 4 raser, Ayrshire, Pembrokeshire,
Voigtländer och Algau, vilka ansågos i första rummet
böra prövas, då korthomsdjur ansågos för
dyra och holländska djur ej kunde erhållas på
grund av i deras hemland rådande
lungsjukefarsot.
Huru dessa statens stamholländerier
här motsvarade förväntningarna, är närmare
skildrat i art. Stamholländerier. Resultatet av
försöket blev, att Ayrshirerasen, ehuru alltför
ofta svårt angripen av tuberkulos, ensam av
de 4 nämnda raserna ansågs lämplig för landets
förhållanden och allt mer vunnit spridning, så
att kreatursstammen i större delen av landet
söder om Dalälven kommit att alltmer
övervägande utgöras av denna ras, dels fullt rasren,
dels såsom genomförd korsning av den
inhemska boskapen med densamma. Jämsides
med statens stamholländerier bildades även ett
avsevärt antal enskilda stamhjordar, bestående
dels av Ayrshire, dels av andra raser, ss. angier
och tönder, vilka dock från 1890-talet kunna
anses som fullständigt undanträngda, dels av
korthorn och av holländsk och ostfrisisk
låglandsras. Korthornsrasen fann, särskilt på
grund av den påbörjade exporten av
slaktdjur till England, till en tid rätt stor
användning för att genom korsning tillföra övriga raser
bättre egenskaper som gödboskap, och ett
stamholländeri av rasen uppställdes vid Alnarp.
Då korthornskorsningen i allmänhet visade sig
nedsätta avkommans mjölkningsförmåga,
minskades intresset för denna ras allt mer, och
numera är den så gott som fullständigt
undanträngd i Sverige. Låglandsrasen, vilken länge
och i stor utsträckning införts till landet dels
från Holland, dels från n. v. Tyskland och
verksamt bidragit till bildande av flertalet av landets
bättre herrgårdsstammar samt var rätt mycket
spridd i Skåne, tillvann sig alltmer anseende
för sin stora mjölkproduktionsförmåga.
Införseln ökades alltmer, först från Holland, sedan
övervägande från Ostfriesland, och ett stort
antal framstående besättningar bildades, och ett
stamholländeri därav uppsattes vid Alnarp. Det
var framför allt i Skåne, som rasen vann
spridning, men ända upp till Uppland bildades
åtskilliga besättningar av densamma. Det visade
sig emellertid, att rasens stora fordringar på
jämnt, rikt underhåll sällan kunde
tillfredsställas annat än i de bördigare delarna av Skåne
och närliggande provinser, och endast där har
rasen numera fått allmän användning (se
Låglandsboskap). De båda raser, som sålunda
blivit förhärskande i södra och mellersta
Sverige, Ayrshire- och låglandsras, visade sig
här nå en så god utveckling, att de bättre
stammarna stodo fullt på jämnhöjd med de
bästa i rasernas hemland, och då svårighet
ofta på grund av smittosamma
kreaturssjukdomar uppstod för införseln, och dessutom
kontrollen över kornas avkastning i allmänhet
var mindre pålitlig i rasernas hemland än i
Sverige, minskades från början av 1900-talet
införseln av avelsdjur alltmer och har numera
så gott som fullständigt upphört, så att aveln
inom dessa båda raser nu sker självständigt
och i för de svenska raserna fastställda
typriktningar. — I Norrland hade försöken med
de förut nämnda raserna, vare sig i renavel
eller i korsning med den inhemska lantrasen, i
allmänhet slagit mindre väl ut. Man började
därför från början av 1880-talet att ägna ökad
uppmärksamhet åt denna landsdels inhemska
boskap, vilken genom sin förmåga att föda sig
väl på magrare beten syntes bättre avpassad
efter norrländska "förhållanden och därtill
var mycket härdig och frisk. Försök visade,
att den vid god fodring kunde giva en i
förhållande till fodermängden god avkastning av
en i allmänhet fet mjölk. Rasen var mycket
blandad, men sedan man överenskommit om
den typ, som borde anses såsom den för rasen
ursprungliga, och vid aveln börjat konsekvent
eftersträva denna typ, har denna vanl. s. k.
fjällras (se d. o.) snart vunnit önskvärd
konstans och blivit förhärskande i Norrland,
under det att däremot försöken att överflytta
den till sydligare trakter övergivits.
Den gulröda ras, som förr torde hava varit
allmän i södra Sverige, särskilt i Småland
samt på Öland och Gottland, fanns längst kvar
på den sistnämnda ön. Även denna inhemska
ras sökte man från 1880-talet att genom
renavel och god fodring utveckla till en nationell
ras, som skulle passa för sitt hemlands
förhållanden. Dessa ansträngningar visade sig
dock hava ringa framgång i tävlan med den
redan på ön mycket spridda Ayrshirerasen och
hava därför uppgivits. Se Gottlandsboskap.
Slutligen har under innevarande århundrade
även de återstoder av röd kullig boskap,
som funnos företrädesvis i Dalarne och
Dalsland-Bohuslän, börjat tillvaratagas och
utvecklas genom renavel. Se Rödkullig sv. boskap.
Som ovan antytts, hade genom korsning med
utländska raser uppkommit åtskilliga
herrgårds-stammar, vilka på grund av det använda
förädlingsmaterialet och riklig utfodring nått
en god kroppsutveckling och på samma gång
även oftast tillfredsställande mjölkavkastning.
Bland dessa voro några, uppkomna
huvudsakligen genom korsning med Ayrshire- och
kort-hornsdjur, i det hela lika den förstnämnda
rasen men mer storvuxna och köttrikare. Av
dessa har man sedan 1891 med avgjord
framgång sökt utveckla en konstant ras, vilken
under namn av rödbrokig svensk
boskap (se d. o.) vunnit stor spridning inom
Ayrshireboskapens område.
Som av det nu anförda framgår, har man
numera inom nötboskaps- likasom vid övrig
husdjursavel avgjort övergått till renavel ss.
säkrast ledande till likformighet och säker
förärvning och använder korsning blott för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
