Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nötkreatursskötsel ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
858
men av ekonomiska skäl förskjutes den
vanligen till höst och förvinter, dels för att
mjölktillgången må bli jämn hela året eller störst
under den tid, då mjölken betalas högst, eller
vintern, och dels emedan kalvarnas uppfödning
sker bäst och billigast, då deras
mjölkdrick-ning infaller under vintern, så att de kunna
draga full nytta av hela betestiden.
Om brunst, betäckning, kalvning med
kalvuppfödning, se d. o. Om n:s utfodring, se
Fodring, Gödning, Kalv, Mjölkkors fodring.
4. Uppfödning.] Om kalvens fodring
och vård, se art. Kalv. I den mån ungdjuren
bliva äldre, avtager deras behov såväl av näring
i förhållande till deras levande vikt som av
äggvitemängd per foderenhet. Vid rikligare
fodring, än djurets behov för normal tillväxt
kräver, ökas dennas hastighet till en viss gräns
men därjämte även djurets hull
huvudsakligen genom f ettans ätt ning. Då med högt hull
under uppväxten ofta följer ett
tillbakaträngande av könsdriften och av anlagen för
mjölk-avsöndring, bör ungdjurens fodring avpassas
efter djurets bestämmelse, så att mjölkboskap
uppf ödes mindre rikligt än gödboskap. Som
belysning av dessa förhållanden anföras
följande av Nils Hansson uppställda
fodrings-normer:
Ungdjur av
Pr 100 kg. lev. v.
Pr f.enh.
f.enh.
smb.äggvita gr.
smb. äggvita gr.
a. mjölkboskap
i 2— 3 mån. . .
i 3— 4 > • • j i 4— 6 > i i 6—12 > . .
i 12—18 » . . I i 18—24 ’ • • 1 över 24 >
b. gödboskap
1 i i:a—2:a året . .
3
2-7
2.1
1-7 1.4 1.1 1.0
2.0
330 300 220 170 140 110 IOO
200
no no
i°5
100
100 100
100 ’
100
Såväl för ungdjurets utveckling som för att
nå en billig uppfödning utan tillbakasättande
av djurets produktionsförmåga ligger stor
vikt på ungdjurens betesgång. Denna bör
utsträckas så länge som väderleken tillåter
utan skada för djurets välbefinnande, särdeles
genom att börjas tidigt på våren, och vara rikt
närande. Däremot kan vinterfodringen gärna
vara knappare. Erfarenheten har lärt, att
djurens förmåga att tillgodogöra betet
därigenom befordras. Ungdjur, som komma något
magra ut på betet, utveckla sig bättre än de
feta, och om än viktsökningen under vintern
är obetydlig, blir dock tillväxten på hela året
vid god betestillgång större än efter stark
vinterfodring.
Med iakttagande av ovan anförda
fodrings-normer blir foderåtgången i medeltal för en
kalvfärdig kviga:
av låglandsras vid 2T/a år . . 3,600 f.enh.
» ayrshireras » 2V4 » . . 3,500 >
> fjällras > 2V3 » • • 2,200 >
5. Gödning. Om de allmänna grunderna
vid gödning, se d. o. Gamla, magra mjölkkor,
utkörda oxar och djur, som äro starkt nedsatta
till följd av tuberkulos eller andra sjukdomar,
betala i allmänhet icke någon g., under det att
friska kvigor eller yngre kor samt .stutar höra
till det bästa materialet för g. Mjölkkor, som
skola slås ut, kunna med fördel börja gödas,
medan de ännu lämna mjölk.
Näringsbehovet motsvarar djurens
behov av underhållsfoder och vad som åtgår
för viktsökningen och de ännu mjölkande
kornas mjölkbildning. Mängden näring, som
djuren kunna väl tillgodogöra, om den gives
i form av lämpliga, lättsmälta fodermedel,
uppgår till omkring 2 foderenheter för 100 kg.
lev. v. Äggvitemängden behöver för fullvuxna,
icke mjölkande djur ej överstiga 150 g. för
100 kg. lev. v. eller 75 g. per foderenhet, men
bör för växande djur uppgå till 100 och för
mjölkande kor, efter mjölkmängden ända till
115 g. per foderenhet. Foderåtgången kan
för övrigt växla rätt starkt efter foderlusten,
som har benägenhet att avtaga mot gödningens
slut.
I valet av foder har man rätt stor
frihet. Dess huvudmassa bör utgöras av billiga,
därför vanligen hémmaalstrade fodermedel,
som tillika böra vara lättsmälta och smakliga,
för att foderupptagningen och ansättningen
av fett och kött må bliva så stora som
möjligt. Dessa önskemål fyllas synnerligen väl
av ungt betesgräs, och ett rikt bete giver
därför vanligen ett gott resultat även utan
tillskottsfoder. Sådant behöver dock oftast
givas för full gödning, isynnerhet om betet
är mindre frodigt eller, ss. på hösten, mindre
näringsrikt. Vanligt är därför också, att med
innefodring avsluta en på bete börjad
gödning. Tillskottsfodret till bete eller
grönfoder bör på grund av dettas jämförelsevis
höga äggvitehalt utgöras av billigare, mindre
äggviterika fodermedel, ss. sädesgröpe (majs,
korn), klimelassfoder samt linfrö-, palm- och
kokosoljekakor, om deras pris ej är för högt.
Under vintern bör fodrets huvudmassa utgöras
av rotfrukter, betmassa, potatis, dränk, drav
och andra lättsmälta saftiga fodermedel i så
stora mängder, som djuren kunna förtära,
utan att utsot uppkommer. Av rotfrukter och
betmassa kan ett stort djur utan olägenhet
dagligen förtära ända till 40—50 kg., av potatis
15—20 kg. Hö är visserligen ett gott gödfoder,
men djuren kunna svårligen förtära så mycket
därav, att en snabb g. nås, och stråfodrets
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
