Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skottkärra - Skottpengar. Se Jaktlagstiftning - Skottskog. Se Skogsbruksrätt - Skotväg. Se Virkesdrivning - Skovel - Skrake - Skravelsjuka - Skriftning - Skrinda - Skritt. Se Gångart - Skruv - Skrädning. Se Bilning - Skränkning. Se Hjul: lötar - Skräppa. Se Syra 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
till form och material, delvis beroende på
huru de äro avsedda att användas. För
deras ändamålsenlighet kunna följande allmänna
regler uppställas.
Hjulet göres än av trä, än av gjutjärn.
I förra fallet bör det vara byggt efter samma
grunder som ett vagnshjul (se Hjul), men det
bör hava liten diameter (omkr. 40 cm.) för
att ilassningen skall bli så bekväm som
möjligt, och 4 ekrar giva därför nödig styrka.
Då navet är av trä, har det vanligen 2
axeltappar, vilka äro lagrade i stället, men då dessa
lätt äta sig loss i trät, är det bättre, att
en 4-kantig axel går genom navet eller att
detta är av järn. Löt ar och ring böra vara
breda, helst 10 cm. på s. som skall köras på
mjuk mark. På s., avsedd att köras på
plankgång, brukas mest gjutjärnshjul. Ställets
långsbalkar och skälmar böra göras av segt och
hållbart trä, helst ek eller björk,
överbyggnadens beskaffenhet rättas efter den slags last,
för vilken s. är ämnad. Då denna är avsedd
att skjutas på plankgång eller eljest på hård
botten, bör lasten vila över hjulet, för att så
litet som möjligt behöva uppbäras av armarna,
men på mjuk bana är det fördelaktigare, att
lasslådan ligger längre bakåt, så att tyngden ej
alltför mycket nedpressar hjulet utan fördelas
mellan detta och körkarlen. Benen böra för
styrkans skull nedtill vara förenade med ett
stadigt tvärstycke och sitta tämligen långt
tillbaka, så att man genom nedtryckning av
skälmarnas handtag kan höja hjulet och vrida
kärran. Genom att lastlådan göres av
järnplåt, kan tyngden minskas och hållbarheten
ökas.
Skottpengar. Se Jaktlagstiftning.
Skottskog. Se Skogsbrukssätt.
Skotväg.[1] Se Virkesdrivning.
Skovel, stundom orätt kallad skyffel
(se d. o.), handredskap för skottning och
lassning av lös jord, spannmål, gödsel o. a. lösa
ämnen. Bladet, som är 20—30 cm. brett,
d. v. s. bredare än spadens, göres av trä,
platt med järnskoning eller av järnplåt, med
inåtböjda sidokanter eller skopformigt.
Skaftet är vid sin förening med bladet böjt,
emedan det skall föras nästan vågrätt, än långt
(ss. hos ballastskovel) för jordschaktning och
lassning, än kortare med handtag. För
skövling av potatis och rotfrukter finnes s. med
genombrutet blad för att låta jord utfalla.
Skrake. Mergus. Skrakarna äro
andartade fåglar med tämligen lång hals och
långsträckt kropp. Näbben är smal och trind med
krokformigt böjd näbbnagel och bakåtriktade
horntänder i kanterna. Bakhuvudets fjädrar
äro mer eller mindre förlängda. I Sverige
finnas två inhemska skrakarter, storskraken
(M. merganser L.), som häckar dels vid sjöar
och vattendrag inuti landet, dels i våra
östra skärgårdar, samt småskraken eller
prackan (M. serrator L.), som träffas
såväl runt våra kuster som vid insjöar i landets
nordligare delar. Storskrakhanen har svart
huvud, svart och grå rygg, svarta vingar med
vita vingspeglar och vit undersida, skiftande
i laxfärg. Honan är ovan askgrå med rödbrunt
huvud ocli vita vingspeglar, under vit med
gul anstrykning. Småskraken är nära 1/3
mindre men har proportionsvis längre näbb
än storskraken. Till färgteckningen
påminner han mycket om denne, ehuru de olika
färgerna äro mindre avgränsade och den
gulaktiga skiftningen på undersidan saknas.
Skrakarna leva uteslutande av fisk. De äro
särdeles skickliga dykare. Som ungar rädda
de sig undan förföljaren genom att springa
på vattnet. Storskraken lägger sina 10—15
grönvita ägg i ihåliga träd eller i de holkar, man
i vissa trakter uppsätter åt honom.
Småskraken häckar på marken eller i stengryt och
lägger 10—12 smutsgula ägg. Under
vårsträcket skjutas skrakarna för vättar, om hösten
mera tillfälligt medelst smygjakt. Köttet
av ungfåglarna är ganska smakligt. Vid
kusten av östergötlands län är tills vidare jakt
efter skrake förbjuden under tiden 21 april—
20 maj. T. H—l.
Skravelsjuka, folklig benämning för
benskörhet (se d. o.).
Skriftning. Att skrifta säd, d. v. s. att
vid sädens inläggning i trösklogen slå kärvens
axända i logbalken, så att de mognaste och
bäst utbildade kornen föllo ur, var i äldre
tid vanligt för att avskilja dessa korn till
utsäde.
Skrinda, arbetsvagn med rede av grindar,
för körning av stråfoder. Betecknar också
särskilt överredet. Se Vagn.
Skritt. Se Gångart.
Skruv. Skruvar äro i allmänhet
högergängade.
1. Skruvar för sammanhållande av virkes-
eller metalldelar hava liten stigning för att
friktionsytan må bliva stor. Skruvar att
in-skruva i trä, s. k. träskruvar, äro skarpgängade
och avsmalnande mot änden för att lättare
kunna intränga i trät.
2. Transmissionsskruvar för
överförande av kraft och rörelse böra hava starkare
stigning för att minska friktionsytan och
kraftförlusten. Dylika »skruvar utan ände» användas
i förbindelse med snäck- eller kugghjul för att
överföra rörelser mellan axlar som korsa
varandra, varvid för friktionens minskning
transmissionen bör rotera i olja (ex. vid en del
explosionsmotorer och elektromotorer). Även
användes skruven i förbindelse med en
kuggstång -(ex. domkraft). Se Växel.
3. Transportskruvar, snäckor.
Se Transportanordningar, Vattenuppfordringsverk.
Skrädning. Se Bilning.
Skränkning. Se Hjul: lötar.
Skräppa. Se Syra 2.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
