Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skördemaskin ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ioo7
plogtiltan. Senare har den främre eller båda
balkarna försetts med järnpinnar, medels vilka
den sålunda uppkomna pinnsladden
även luckrade jorden. I slutet av förra
århundradet utbildades pinnsladden ytterligare till
sladdharven, som består av en främre
på kant ställd planka, vilken tilltrycker och
krossar jorden, samt vid den bakre balken skarpt
framåt bågböjda pinnar, som kunna giva
mat-jordlagret en mycket kraftig luckring.
Sladdharven har numera försetts med
regleringsanordning, genom vilken plankan kan ställas i olika
vinkel till marken samt släpmedar tryckas mot
marken, så att pinnarna ställas olika djupt
och bearbetningen kan göras mer eller mindre
kraftig. Pinnarna äro ofta försedda med
särskilda spetsar, som kunna vändas och utbytas,
då de bliva slitna. Arbetsbredden för i häst är
1.2—1.5 m. med 7—9 pinnar, för 2—flere
dragare 1.5—2.7 m. med 9—13 pinnar.
För planering av jordytan är sladden
utbildad till planersladd, bestående av en
främre skarpt framåtlutande och en bakre
upprätt stående planka.
Sladdarnas bredd växlar från omkring 1.2
upp till 3—4 meter, sladdharven till högst 2.7
m. Vid större bredd bör sladden vara ledad för
att forma sig efter tegens kuller. För att kunna
göra ett kraftigt arbete böra de vara tunga och
kräva därför också stor dragkraft. Endast den
minsta bredden passar för ett par dragare, över
2 m. bredd kräver 2 och över 3 m. tre par
dragare. Körkarlarna böra stå på redskapet för
att öka dess tyngd och verkan. I medeltal
medhinnes intill 1 hektar per meter arbetsbredd.
Sladden bör inleda luckringsarbetet på den
plöjda jorden; första draget bör köras längs
med tegarna, för att ej dragarna skola ryckas
och pinnsladden ej rycka upp torvor vid
vallplöjning. Vanligen användes sladdningen blott
som förberedelse för harvningen, men med
sladdharven kan också hela bearbetningen av den
plöjda jorden ske, ja t. o. m. oplöjd jord beredas
till sådd. Sladdharvning uttorkar jorden mindre
än upprepade harvningar.
Sladdharv. Se Sladd.
Sladdning. Se Sladd.
Slag. Se Art.
Slag a, för tröskning av säd och frö, består
av en si än g, som med en läderrem är fäst
vid ett skaft. Slängen göres vanligen av
en liten ekstam, vars uppsvällda rothals
bildar slagans nedre del. Vid tröskningen
slänges slagan över arbetarens huvud och
får med slängens hela längd träffa den på
loggolvet utbredda säden. Slagtröskning
användes numera blott undantagsvis och då för
att skona halmen, så att hel långhalm,
duglig till taktäckning, erhålles.
Slagg från järns beredning i masugn har
visat sig fördelaktig som förbättrings- eller
gödslingsmedel på mossjord, vilket
huvudsakligen torde bero av slaggens halt av löslig
kalk, vilken kan växla mycket. Helst bör
slaggen vara granulerad eller finstampad,
»s 1 a g g m u 11». Jfr Thomasfosfat.
Martinslagg, som kan innehålla 30—40 proc. kalk
och 2—3 proc. fosforsyra, varav en del löslig
i citronsyra och markvätskan, har visat sig
vara ett gott kalkningsmedel (Sv.
Mosskultur-fören:s tidskr. 1914, sid. 212). I utlandet
användes fosforsyrerik martinslagg, s. k. basisk
slagg, som fosforsyregödsel; fosforsyrans mängd
och löslighet äro i denna mindre än hos
thomasslagg.
Slaglod. Se Metall.
Slagruta, en kvist, vanligen i form av
en klyka, som användes för att påvisa
malm-streck, vattenådror — förr även dolda
skatter m. m. Klykans båda smala grenar hållas
en i vardera handen, så att huvudgrenen
pekar rätt framåt; om denna ända vrider sig
nedåt, då slagrutan bäres fram över marken,
skall detta angiva, att den bärande då är rätt
ovan det sökta. Tron härpå anses numera
troligen av flertalet bildade vara vidskepelse,
men av många vara väl grundad, beträffande
påvisande av vattenådror.
Slakt bör utföras så, att djuren ej plågas
samt slaktprodukterna tillvaratagas så
fullständigt och renligt som möjligt och
behandlas på ett sådant sätt, att de bliva hållbara
och styckade enligt marknadens fordringar.
Djuren böra bedövas, vilket bäst sker
antingen genom ett skott genom hjärnan, vilket
säkrast utföres med hjälp av en
skjutmask, eller ock genom användning av en
slaktmask, försedd med en järnsprint,
som med ett slag indrives i hjärnan. Dylika
slaktmasker kunna erhållas genom de olika
djurskyddsföreningarna. (Se Djurskydd.)
Smådjur dödas på sätt, som finnas angivna
i art. Anka, Gås, Höns, Kaniner.
Sedan djuret dövats eller dödats, avskäras
genast de stora halspulsådrorna, så att blodet
så fort som möjligt avrinner, vilket har stor
betydelse för köttets utseende och hållbarhet.
Blodet upptages i ett kärl och vispas
därvid oavbrutet, tills det kallnat, för att hindra
det att levra sig. (Se Blod.) Levringen kan
motverkas genom tillsats av litet koksalt eller
snö eller is, som påskyndar avkylningen.
Hästar, nötkreatur, får, getter och kaniner
flås härefter omedelbart, innan djuret
kallnat, varvid förfares så, att huden blir ren från
bindväv, fett och kött samt icke sönderskäres.
Sedan en skåra gjorts på kroppens buksida
från nosen till svansen och från denna
tvärskåror ut på lemmarna, lossas huden genom
dragning och slag med en klubba èl. dyl. utan
användning av kniv.
Därefter öppnas bröst- och bukhålan med
ett längdsnitt, och inälvorna uttagas, varvid
ändtarmen avknytes, så att intet av dess
innehåll kan uttränga och förorena köttet. Efter
inälvornas uttagning upphänges kroppen till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
