Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Slakteriavfall ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IOIO
och redbar behandling. Omkostnaderna
kunna väl ställa sig högre än vid direkt
försäljning av kreatur eller kött, men förnämsta
anledningen till det missnöje, som stundom höres
över slakthustvånget, torde bero på minskad
möjlighet att avsätta kött av sjuka eller eljest
mindervärda djur.
Kontroll vid utförsel av kött
är påbjuden genom K. f. d. 10/10 1913. Kött
och övriga till människoföda brukliga delar
av nötkreatur, får, get, svin eller häst (med
undantag av tarmar, och kött inneslutet i
lufttäta kärl) få ej i färskt, rått eller konserverat
skick utföras ur riket, utan att köttet eller
dess emballage är på föreskrivet sätt märkt
eller stämplat samt åtföljt av vederbörande
besiktningsmans intyg, att varje till
sändningen hörande kolli är märkt eller stämplat,
samt av de uppgifter, som i destinationslandet
äro föreskrivna för köttets godkännande till
införsel.
Utförselstämpel (eller -märke) erhålles
endast under följande villkor:
1. Djuret, varifrån exportvaran härrör, skall
vara slaktat i offentligt slakthus eller i under
offentlig kontroll ställt exportslakteri.
2. Köttet skall vid där skedd besiktning
ha befunnits tjänligt till människoföda.
3. Köttet får ej vara konserverat på annat
sätt än genom rökning eller torkning eller
medelst koksalt, salpeter eller socker eller
andra enligt kungörelse av Medicinalstyrelsen
godkända ämnen.
4. De särskilda fordringar, som i
destinationslandet gälla för godkännande till införsel,
skola vid besiktningen hava befunnits
uppfyllda. Stämpel må åsattas fläsk, endast då djuret
befunnits fullt fritt från varje spår av
tuberkulos.
Slakteriavfall. Härtill räknas dels
inälvorna (räntan), dels blod, huvud, ben och det fett
och småkött, som frånskiljas inälvor och
kroppen vid dennas beredning till salufärdigt
skick, samt dels huden. I slakterierna
tillvaratagas dessa delar med större eller mindre
noggrannhet. Större delen bör finna avsättning
till människoföda, vartill de så mycket mer
äro lämpade, då slakten sker under sträng
kontroll av de hygieniska förhållandena. En del,
särskilt blodet, beredes även till fodermedel
åt djur. (Se Blodmjöl.) Tarmarna tillvaratagas
till korvskinn, varav en avsevärd utförsel
ägt rum till Tyskland. Hudarna säljas färska
eller saltade till garverier. Talg och ister säljas
även till människoföda eller, i synnerhet det
som kommer från till människoföda
odugliga djur, till såpberedning. Det s., som icke
är tjänligt till människo- eller djurföda, bör
eljest tillgodogöras som gödslingsmedel.
Lämpligast göres detta genom dess kompostering,
varvid det för att påskynda sönderdelningen
och förstöra smittoämnen bör blandas med
osläckt kalk. Då s. är övervägande rikt på
kväve, kan det vara skäl att vid
komposteringen inblanda fosfat.
Slaktmask. Se Slakt.
Slaktvikt. Se Slakt.
Slam, jord som medförts av rinnande
vatten och avsatts därur. Inom markläran
betecknas särskilt som s. de lerdelar, som vid
slamningsanalys hålla sig svävande i vatten
men hava den grovlek (0.02—0.002 mm.
diam.), att de ej bilda en plastisk jord. Se Jord,
Jordanalys, Lera.
Siamkula, siamseparator. Då alla
tyngre föroreningar avskiljas ur mjölken vid
dess passage genom en separatorskula, har
man begagnat sig härav för att rena mjölk,
avsedd för konsumtion. Mjölken ledes sålunda
genom en s. k. siamkula, som skiljer sig från
en separatorskula huvudsakligen därigenom,
att grädden och skummjölken icke skiljas
från varandra vid utträdet ur kulan.
L. Fr. R.
Slana, klen spira, som användes till
bär-lingar. Se Virke.
Slantkrok. Se Fiskeredskap IV; Slantning.
Slantning kallas ett fiskesätt,
huvudsakligen för gädda, vid vilket fiskaren stående i
aktern av båten, som sakta backas, begagnar
en vid ett långt spö fäst och på en rulle
upplindad rev med en slantkrok, vars tafs är trädd
genom den döda men färska betesfisken.
Reven utkastas, och sedan betet sjunkit,
indrages det långsamt, så att det kommer till
ytan, varefter »doppandet» förnyas. När
gäddan huggit, lossas reven från spöt och indrages
sakta, sedan gäddan kan väntas hava svalt
betet.
Sleke, blandning av salt, mjöl och
stundom krossade enbär med beska ämnen,
vanligen malört, och trätjära, brukades förr
allmänt i koladugård och fähus ss. magstärkande
medel, som kreaturen fingo slicka på. Dylikt
s. brukas numera sällan, men särskilt i
fårhusen förekommer rätt allmänt, att saltsten
inlägges för fåren att slicka på. Se Koksalt.
Sleksot. Se Benskörhet.
Slemhinna kallas den hinna, som
bekläder alla de djurkroppens håligheter eller
kanaler, som direkt eller indirekt stå i
förbindelse med det yttre, ss. andnings-,
matsmältnings-, urin-, och könsorgan, och som vid de
naturliga kroppsöppningarna övergå i huden.
En s. utgöres innerst av ett bindvävslager,
vanligen bemängt med elastiska trådar och
stundom även med glatta muskeltrådar, och
beklädes på ytan av ett epitellager.
Slemhinnorna avsöndra en slemmig vätska, som
alltid håller dess yta fuktig och glatt, och äro
allt efter blodrikedomen mer eller mindre
livligt röda. E. N—m.
Slemmiga medel, ss. linfröslem, bom- och
linolja, användas i djurmedicin ss. lindrigt
laxerande medel, i det att de uppmjuka
tarminnehållet, men även som medel mot utsot,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
