Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Strimsjuka ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1051
åt den, som erhållit tillstånd av K. B. att
använda sådant. Se Gift.
Strykning betecknar det fel i hästens
rörelser, att de pariga benen träffa varandra. S.
kan bero på felaktig benställning eller
ben-föring eller på trötthet. Felet kan man söka
motverka genom att ändra antingen
benställningen genom att använda beslag med hög
innerarm eller vid traktdel, eller ock
ben-föringen genom sido viktsko. Ett palliativ är
att hugga av eller draga in det ställe på skon,
varmed strykningen sker. I svårare fall
skyddas det ställe, där strykningen träffar, med
strykvalkar, strykläder eller strykkappor.
A. P—n.
Stråbrand. Se Sotsvampar.
Stråkhäckare, Leptosphaeria
herpotrichioi-des De Not., är en svamp tillhörande
kärnsvamparnas grupp och uppträder å våra sädesslag,
hos vilka den åstadkommer angrepp liknande
de av rot dödaren framkallade. Som särskilt
utmärkande för stråknäckaren betraktas den
ofta framträdande bristningen vid basen av de
sjuka stråna, vilken dock även ofta följer med
Fusarium- eller mera sällan med
rotdödare-angrepp. S. lever på vete och råg, mindre ofta
på korn. Beträffande de yttre
förursättningarna för sjukdomens uppträdande och
möjligheterna att motverka densamma gäller det
för rotdödaren sagda. Olika vetesorter visa
olika grad av mottaglighet för stråknäckaren.
Th. Lfs.
Strålben. Se Hov.
Stråle. Se Hov.
Strålkräfta. Se Hovsjukdomar 3.
Strålputa. Se Hov.
Strålröta. Se Hovsjukdomar 2.
Strålsvamp, Actinomyces, en
svampgrupp, som anses stå mellan bakterier och
mögelsvampar; i likhet med de senare bilda
de förgrenade svamptrådar, som avsnöra
ko-nidier (förökningsceller). Strålsvampar
förekomma allmänt i jorden, till vars egendomliga
lukt de bidraga. (Se Jordbakterier.) Likaså
förekomma de allmänt på växter och därför
även på foder och spridas från detta i
ladugårdsluften. Jfr Skorv. Detta förklarar även
deras förekomst i mjölk och i smör, i vilket
senare de kunna föranleda jordlukt. En form,
A. bovis, framkallar hos människor och djur
strålsvampsjuka (se d. o.). Denna form bildar
från ett centrum utstrålande svamptrådar,
varav svampens namn.
Strålsvampsjuka, aktinomykos, är
en oftast hos nötkreatur men stundom även
hos andra husdjur och människan
förekommande sjukdom, beroende på en svampart,
strålsvamp, (Actinomyces), som antagligen
upptages med fodret. Svampen anses förekomma
i synnerhet i sanka eller nyligen torrlagda
trakter och överföres företrädesvis med
sädesagnar, på vilkas borst den iakttagits. Genom sår
i munslemhinnan eller genom körtlarnas ut-
försgångar intränger smittämnet och giver
sedan upphov till egendomliga svulstbildningar,
oftast i strupgången eller trakten av svalget,
eller i tungan eller käkbenen men stundom även
i andra organ, ss. lungorna, juvret och någon
gång i huden. Svulsterna kännas i början
hårda och innehålla en mängd större och mindre
håligheter, fyllda med ett tjockt, segt,
grönaktigt var, i vilket svamparna förekomma
i talrika, klotformiga kolonier, som ofta för
blotta ögat synas som små, något ljusare
prickar, bestående av en mängd klubbformiga
svampceller, strålformigt ordnade med den
tjockare änden mot koloniens utkant. De
smärre härdarna sammansmälta till större
håligheter, svulsten mjuknar och öppnar sig
slutligen och varet uttömmes. Då svulsterna
förekomma i tungan, blir denna till en början
betydligt förstorad och antager sedan en allt
fastare konsistens, blir hård och orörlig
(»trätunga»), och på dess yta uppstå skarpt
begränsade böldliknande upphöjningar. På grund
av tungans orörlighet försvåras
foderupptagningen och kan slutligen helt och hållet
omöjliggöras.
Vid s. i käkbenen bliva dessa uppdrivna
och ojämna och sönderfrätas inifrån, så att
tänderna lossna. I svalget bildas ofta svulster,
som kunna försvåra svälj ningen och stundom
även lägga sig över ljudspringan, så att
andningen besväras och blir väsande eller
rosslande:
Minsta olägenheten medför s., då den sitter
i ytligare lymfkörtlar i strupgången eller
svalgtrakten, där svulsterna kunna förefinnas i
månader och år utan märkbar olägenhet. På
senaste tiden har den åsikten framkastats,
att aktinomykos ej skulle vara någon i
etio-logiskt avseende fullt enhetlig sjukdom utan
kunna framkallas av flera olika slags
mikroorganismer, då vid bakteriologisk
undersökning påträffats även olika bakterier, ss.
Strep-tococcus och Staphylococcus pyogenes, vilka
dock av andra förklaras blott som en sekundär
infektion vid de av actinomycessvampen
förorsakade sjukdomsprocesserna. ,
Behandlingen bör rättas efter sjukdomens
art. Vid ytliga, skarpt begränsade svulster är
utskalning lämpligast eller vid mera
tunnväggiga svulster (abscesser) öppnande och
utspolning av varhålan med starka
antiseptiska lösningar. För att påskynda svulsternas
mognad och för att underlätta öppnandet kan
även användas ingnidning av en salva,
bestående av lika delar spanskflugsalva och
jodsåpa. Även frätmedel kunna användas för
att förstöra svulster, ss. inläggning av arsenik
eller ingnidning av arseniksalva, vilket dock
ej bör utföras annat än efter veterinärs
närmare föreskrift. Vid tungaktinomykos
användes slevning av härdarna och pensling
med jodlösning, och samma behandling brukas
vid s. i käkbenen, som i regeln är den mest
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
