Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tistelstång ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IIOO
ståndens cylindriska, samt taggiga bladflikar,
vilka försvåra sädens skörd och tröskning.
Genom skott från djupt liggande
underjordiska rotstockar samt genom talrika
kringflygande frukter förökar sig åkertisteln starkt och
är svår att utrota. Det verksammaste medlet
är att gång på gång genom skumplöjning,
häckning, stickning eller uppryckning avlägsna
tistelstånden, så snart de uppskjuta över
jorden, för att sålunda utmatta de underjordiska
delarna genom ny skottbildning, under det att
de bladbärande delarnas förstöring hindrar
assimileringen av näring. Detta sker bäst
genom ett energiskt trädesbruk, men kan mindre
åstadkommas genom rotfruktsodling, om ej
fältet ytterst noga befrias från tistelskotten,
genast de uppskjuta. Avhuggning av tisteln
före fruktsättningen hindrar blott fröspridning
men ej förökningen genom skott.
Besprutning med 15—20 % järnvitriollösning dödar
blott groddplantor och späda blad. En på
tisteln vanlig rostsvamp angriper inga odlade
växter.
Den 2-åriga krustisteln sprides blott genom
frö och kan lätt utrotas på samma sätt som
annat fröogräs. Se Ogräs.
Några tagglösa eller mindre stickande
arter kunna så till vida räknas som foderväxter,
som de ätas av husdjuren, åtminstone som
inblandning i hö, varav de stundom utgöra en
avsevärd del. Så är fallet med den på fuktiga
ängar, särdeles i Norrland, vanliga, vackra
och näringsrika borsttisteln, Cirsium
heterophyllum All., och kåltisteln, C.
oleraceum Scop., i södra Sverige samt den i hela
1 andet å sanka ängar vanliga, något taggiga
kärrtisteln, Cirsium palustre Scop.
’ Tistelstång, vagnsstång. Se Anspänning.
Tistron. Se Vinbär, svarta.
Tjuder, bindsel för betande husdjur,
består aven grimma eller en om kotan anbragt
hälla (det senare olämpligt) samt en lina eller
kedja och en t.-p å 1 e av hårt trä eller järn,
vilken neddrives i marken. Se Grimma.
Tjudring av djur på bete är ett utmärkt
sätt att få fodret fullständigare tillgodogjort,
än då djuren gå fritt, men besväret med
djurens flyttning gör, att t. är ändamålsenlig blott,
då betet är så rikligt, att djuren ej behöva
flyttas mer än 2—3 gånger om dagen. T.
förekommer därför huvudsakligen på rikt givande
vallar och grönfoder åkrar. T. användes
vanligen ej för ungdjur, vilka böra gå fritt på bete
för att få önskvärd rörelse. Jfr. Fängsling.
Tjur. 1. Se Nötkreatursskötsel: Avel.
2. Tjurved. Se Töre, Virke:
Oregelbundenheter.
Tjurförening. Då användande av i
avseende på ärftliga egenskaper framstående
tjurar är en av de nödvändiga förutsättningarna
för nötkreatursavelns framgång, men
anskaffning och underhåll av en sådan är mycket
betungande för ägare av smärre kreatursbesätt-
ningar, särdeles då dessas koantal är mindre,
än som motsvarar tjurens
betäckningsförmåga, har allt sedan 1890-talet i samband med
nötboskapspremieringen bildandet av
tjurföreningar bland smärre jordbrukare
uppmuntrats och understötts av hushållningssällskapen
genom amorteringslån, räntefria eller mot
billig ränta. Härigenom hava ock jordbrukarna
visat sig få större intresse för tjuren, än då
denne, som tidigare försökts, tillhörde
hushållningssällskapet eller var enskild egendom och
som stamdjur (jfr stamtjur) upplåten till
begagnande. Genom lösen för frisedlar, lämnade
för betäckning av premierade hondjur, samt
vid premiering utdelade penningpris kunna
föreningens kostnader för tjurens amortering
och underhåll nedbringas till en obetydlighet.
T. bildas av smärre jordbrukare inom ett
inskränkt område med tillsammans så stort
antal kor, att detta räcker för 1 tjur eller helst
2, emedan i senare fallet släktskapsavel
lättare kan undvikas utan täta ombyten av tjurar.
För att vid premieringarna kunna tävla
skola föreningarna hava av
hushållningssällskapet fastställda stadgar, bestå av minst 5
medlemmar och av deras kor minst hälften
tillhöra jordbrukare brukande högst 40 ha.
odlad jord, vilken senare gräns kan jämkas av
Lantbruksstyrelsen.
Tjuren är föreningens gemensamma
egendom, och medlems delaktighet grundar sig
vanligen på det antal kor, för vilket han
anmält sig önska begagna tjuren. Bland dessa
kor bruka vissa utväljas till stamkor, efter
vilka medlemmarna äro skyldiga att taga
avel, som skall erbjudas föreningen i den mån
ägaren ej själv vill behålla dem till livdjur.
Ägaren är även skyldig föra anteckningar över
dessa kors betäckning, kalvning och rrjjölkning.
Tjuren är i regel uppställd hos en medlem
mot bestämd ersättning. Tjurföreningar
funnos år 1922 i alla rikets län till ett antal
av 1,262 med 1,304 tjurar och omkring 20,000
kobesättningar med sammanlagt nära 124,000
kor. K. regl. om med statsmedel understödd
premiering av nötboskap 2ö/e 1922.
Tjurring. Se Fängsling.
Tjurved. Se Virke: Oregelbundenheter.
Tjuvbaggar äro små skalbaggar med starkt
kullrig bakkropp och liten, från densamma
avsnörd framkropp. Antenner och ben äro
långa och smala. Allmänna äro vanliga
tj uvbillen, Ptinus fur L., och
gul-håriga tj., Niptus hololeucus Falderm.,
båda omkr. 4 mm. långa. Den förra är brun
med små vita hårfläckar eller tvärband på
täckvingarna, den senare är starkt hårig,
mässingsgul. Larverna äro fotlösa. vita med
brunt huvud samt krumböjda. Fullbildade
och larver göra inomhus skada på ämnen av
skilda slag, bröd och andra matvaror, kläder,
pälsverk, droger, spannmål m. m. Bekämpas
genom omsorgsfull renhållning, luftning m. m.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
