Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tänder - Tärna - Tätört - Tönderras - Töre, törved, tjur - Törnskata - Törskate
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
"34
(mjölkbetarna hos hästen bli aldrig synliga
över tandköttet), hos svin av framtänderna,
betarna och de 3 första kindtänderna, och hos
hund likaledes av framtänder och betar samt
av de 4 första kindtänderna. De kindtänder,
som föregåtts av mjölktänder, kallas
prä-m o 1 a r e r och de beständiga molarer.
Tändernas framkomst och fällning samt form
kan användas som grund för
åldersbestämning. Se Hästar. E. N—m.
Tärna, Sterna, jämförelsevis små
simfåglar, skilda från måsarna genom rak näbb utan
hake och i övrigt utmärkta av lång stjärt,
långa spetsiga vingar och korta ben. De flyga
mycket snabbt, tillbringa sin mesta tid i
flykt och störta sig ned till vattenytan på
småfisk, insekter och kräftdjur m. m., varav
de leva. De häcka mest kolonivis och lägga
sina grå-olivbruna, mörkfläckiga ägg, 3—4 st.,
på marken utan att reda någon båle.
Vanligast är f i s k-t., T. hirundo L., vilken som
äldre har röd näbb med svart spets, röda
fötter och kluven stjärt, ej längre än
vingspetsarna; hon är allmän i södra Sverige vid både
salt- och sötvatten och flyttar på hösten
söderut. Rödnäbbad 1. silve r-t., 5.
paradisea Briinnich, lik föreg, i levnadssätt
och utseende, har dock helt röd näbb och
stjärtpennor nående långt bakom vingspetsarna och
är liksom denna flyttfågel. Skräntärnan,
5. caspia Pall., som blir större än en fiskmås,
har stark, eldröd näbb, svart hätta och svarta
fötter, häckar här och var efter östkusten från
Gävle till Östergötlands skärgård och i
Vänern. Sakna all ekonomisk betydelse.
Tätört, Pinguicula vulgaris L., ett till
fam. Lentibulariaceæ hörande släkte av
små-vuxna, i-åriga örter med ensamma, tvåläppiga,
blå blommor med sporre i toppen på bladlösa
stänglar, som utgå från en rosett av rotblad.
Dessa avsöndra slem, vari insekter fastna, vilka
upplösas däri och tillgodogöras av växten som
föda. I detta slem finnas bakterier, som
framkalla slemmig mjölksyre jäsning. Genom
be-strykning av mjölkkärl med bladen av
t.framkallar man i norra Sverige tätmjölksbildning.
Se Mjölk, Mjölkbakterier.
Tönderras, övervägande röd
nötboskapsras från trakten kring den holsteinska staden
Tönder. Rasen var sedan gammalt, liksom den
snarlika men finare byggda angierboskapen,
känd som framstående mjölkboskap och
infördes förr, ännu så sent som på 1870-talet,
till Sverige för boskapsstammens förbättring.
Den har liksom angierboskapen bidragit till
bildande av den röda danska boskapsrasen.
Töre, törved, t j ur, hartsrikt furu virke.
Den rikliga hartsbildningen förorsakas av
skador på trädet, ss. genom hugg eller
svampangrepp. T. förekommer därför i gamla
stubbar, där träden bläckats, eller i toppar
angripna av törskatesvampen, men även där
stammens normala växt störts, ss. då träden
blivit utsatta för olika spänning till följd av
växtplatsen, t. ex. i älvbrinkar eller i
myrkanter. (Jfr Virke: Oregelbundenheter.)
Törnskata, Lanius collurio L., en
småfågel av tättingarnas ordning med rödbrun
färg å rygg och vingar, undersidan ljus, hos
honan med mörka våglinjer; näbben kraftig
och krökt nästan som en rovfågels, med ett
hak bakom spetsen. Flyttfågel, som är allmän
i södra och mellersta Sverige i buskar och
snår i lundar, där hon lever av insekter, som
hon spetsar på tornar och taggar. Lägger 4—7
ägg med grå till bruna fläckar på ljus botten.
Den närbesläktade vårfågeln, L.
excu-bitor L., som är större och har ljusgrå rygg,
häckar företrädesvis i Lappland men
övervintrar i landets sydligare slättbygder; han
lever som törnskatan men dödar även möss
och småfåglar.
Törskate benämnes den genom angrepp av
rostsvampen, Peridermium pini Kleb., dödade
och med kåda impregnerade talltoppen eller
tallstammen. Svampen utbreder sina
mycelietrådar i barken, framkallande sjukliga
förändringar och ofta ett rikligt kådflöde. När den
nått runt stammen eller grenen, dör den
ovanför angreppet befintliga delen. Stamdelen
blir genom impregneringen med kåda med tiden
hård och motståndskraftig mot yttre
inflytelser och kvarstår länge som en mörk spets
ovanför den friska, gröna kronan. Den skada,
svampen förorsakar, beror därför på dess
angreppspunkt; ofta dödas endast själva toppen,
men stundom en större del av kronan. Unga
träd, som angripas, dödas vanligen inom 1-2 år.
Svampen är ytterst vanlig i våra skogar och
förorsakar betydande skador. Vid taxeringen
av Värmlands läns skogar visade det sig, att
7.8 % av tallar med en brösthöjdsdiameter
av 20 cm. och därutöver hade torra toppar; i
övervägande antalet fall berodde säkerligen
denna skada på törskatesvampens angrepp.
Sjukdomen plägar motarbetas genom att ur
bestånden borthugga träd med Peridermiumsår.
Svampen utbildar sitt skålroststadium på
tallen; de gulröda sporerna alstras i små, runda
blåsor, som genombryta barken. Den form av
Peridermium pini, som är vanligast hos oss,
synes av utförda försök att döma kunna direkt
övergå från tall till tall. En annan form, som
också förekommer hos oss, Cronartium
ascle-piadeum Willd., har sitt sommar- och
vinter-sporstadium på tulkört, Cynanchum
vince-toxicum L., och pion.
På Weymouth-tall, Pinus Strobus L.,
förekommer en närbesläktad art, Peridermium Strobi
Kleb. eller Cronartium ribicola Dietz., som
angriper nedre delen av stammen. Den har
sommar- och vintersporer på Ribesarter och
har länge i Europa varit en farlig fiende till
nämnda tallart och i senare tid spritt sig till
Nordamerika, där den uppträder ytterst
förhärjande. H. H—n.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
