Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Utsäde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1146
och rödgula frön förekomma blandade. —
Glansen är också hos en del fröslag tecken
på en frisk vara, under det att hos dem matt
skäl tyder på dålig bärgning eller lagring eller
ock överårighet. — Lukten skall vara frisk
och den för sorten utmärkande. Frånvaro eller
svagt framträdande av lukten hos frö, som skall
hava sådan (ex. vitklöver och morot), eller för
sorten främmande lukt äro alltid dåliga tecken.
Hos spannmål angiver en kärv, tobaksartad
lukt en viss grad av »bränna» (se Förvaring
2). Säd med för hög fuktighetshalt antager
vanligen och särskilt fram på vårsidan en
egen unken lukt, härrörande från av
mikroorganismer framkallad sönderdelning i kärnan;
den behöver ej vara förenad med någon
nämnvärd skada på grobarheten, men denna bör
dock i sådant fall alltid undersökas.
Mögellukt angiver fara för grobarheten och bör
hindra varans användning till u.
Fuktighetshalten hos u. är av
grundläggande betydelse för groningsförmågans
bevarande. En vara med från början låg eller
normal fuktighetshalt fordrar ej på långt när
så omsorgsfull skötsel som en vara med för hög
fuktighet men kan genom olämplig behandling
upptaga så mycket vatten, att grobarheten
kan lida därav. En vid skörden fuktig vara
fordrar däremot stor påpasslighet för att ej
förstöras (se Förvaring av sädes- och frövaror).
Den för lagring kritiska fuktighetsgraden är
olika för olika slag av u. De maximigränser,
som äro fastställda för tillåten plombering, giva
härvidlag en god ledning (se Frökontroll:
Plombering) .
Ett ungefärligt begrepp om fuktighetshalten
erhålles sålunda: 5 kg. av varan väges efter att
under 3 dygn hava legat utbrett i rumsvärme,
utbredes och väges åter 1 gång i dygnet, vilket
upprepas, tills vikten ej märkbart avtager.
Om till viktsförlusten i procent läggas 12 %,
erhålles ett någorlunda antagligt mått på
fuktigheten.
Ålderns inverkan på en utsädesvara
yttrar sig i groningsförmågans tillbakagång
och slutliga försvinnande. Härvid försvagas
eller dö först sådana korn, som från början varit
därför disponerade genom ofullständig mognad,
frostskada på kärnan, brådmognad och klen
utbildning, tröskskada o. s. v. Livskraftens
avtagande påskyndas genom otjänlig lagring,
alltså av för hög fuktighetshalt och hög
lufttemperatur. Det är därför särdeles våren och
fuktiga varma perioder under sommaren och
hösten, som äro de kritiska tiderna. Då
grobarhetens bibehållande sålunda beror av
åtskilliga förhållanden, är det omöjligt och
ända-målslost att i bestämda siffror angiva
livskraftens varighet hos olika utsädesvaror. Av
praktisk betydelse är däremot att veta, i
vilken mån grobarheten ka*i väntas bibehålla sig
från skörd till sådd och från ett år till ett
annat, när varan_i normalt skick lagras på
vanligt sätt. Bland sädesslagen är råg det
känsligaste och därnäst vete och korn. Havre är
hållbarare. Ärter och vicker äro mycket
hållbara, om de äro fria från masksår och friska
(fria från fläckar). Deras grobarhet kan t. o. m.
ökas, beroende på att eftermognaden ej hinner
bliva fullständig till mognadstiden. De
små-fröiga baljväxternas frön hålla sig bra, om fröet
är väl utvecklat och bärgat. Varor med
skrumpna och bruna korn gå däremot snabbt tillbaka
i grobarhet. I vårt nordiska klimat skördat
frö förlorar därför i de flesta årgångarna sin
grobarhet förr än det på kontinenten och
framför allt det i Amerikas torra klimat skördade.
Gräsfrö är, även i goda varor, i allmänhet
ömtåligare, och bland dem gå ängssvingel, renlosta
och ängskavle fortare tillbaka än timotej,
hundäxing och rajgräs. Timotej frö, väl bärgat
och väl tröskat (oskalat), har särskilt god
motståndskraft. — Betfrö är mycket hållbart och
har t. o. m. ofta tilltagit i grobarhet efter ett
års förvaring, beroende på eftermognad. Även
kålrots- och särskilt rovfrö visa stör hållbarhet;
rovfrö kan vid normal lagring bibehålla sin
grobarhet i flera år. Morotsfrö är mindre
hållbart, särdeles om förvaringen överstiger ett
år.
övergömt frö anses vanligen gro
långsammare än nytt och lämna mindre
utvecklingskraftiga plantor. Detta gäller ej som
allmängiltig regel. De oförsvagade kärnorna i en
övergömd vara gro lika fort som i en färsk och
i enstaka fall t. o. m. snabbare, vilket i regel
sammanhänger med normal livskraft; överåriga
varor med god grobarhet och normal
groningsenergi äro sålunda i utsädesvärde jämnställda
med nya och i vissa fall bättre. Överåriga
varor med svag grobarhet, och framför allt
om groningsenergien är nedsatt, äro likaväl
som nya varor och i än högre grad att anse som
mindervärdiga. En varas yttre visar i en
del fall dess överårighet. Detta är särskilt fallet
med glansiga frön, som med tiden få mattare
yta. Hos gråärter (ej gula eller gröna), vicker,
klöver- och lucernarterna, getväppling m. fl.
småfröiga baljväxter övergår färgen med
åldern i brunt. Spannmålsslagen, gräsfrö (med
undantag av kamäxing, vars gula »frön» bliva
bruna) och rotfruktsfrö visa ej någon
karakteristisk färgförändring vid tilltagande ålder;
kålrots- och rovfrö förlora dock sin glans. Hos
frön med egendomlig lukt, ss. vitklöver och
morotsfrö, försvagas denna med åren.
Likformighet i kornstorlek är en
viktig egenskap hos u., i synnerhet om det är
avsett att lämna mogen skörd. Små, illa
utbildade frön äga oftast svagare livskraft, så
att de, även om grobarheten är
tillfredsställande, antingen hava för svag skjutkraft (se ovan)
eller giva svagare plantor, som lätt falla offer
för skada av insekter, svampar eller bakterier
i jorden och i varje fall bliva efter i
utvecklingen samt sålunda giva upphov till en åt-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
