Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
112
att han var en lapp. Men Skjul for med sonens
vetskap ensam, for i smyg. Vem tror vinden, men
Skjul är m e r än vinden — honom bör man tro.
Länsmannen, den rätte — ha de rest tillbaka
till st ad, flera timmar innan klump-Johan kommit
till byn. Den ljuse, med sol i blicken, kändes
a v i n g e n !
V e m v a r h a n ? E n h j ä l p a r e , s ä n d a v d e m
som mena lappen gott? Ty så är det att när det
onda vaknar i fjällen, vaknar också det som
gott är.
Eller var han bara någon ung, s tadens blomstersökare med vit silverränsel, som velat roa
sig med lappen? Skjul sade ingenting, när han
kom tillbaka; varför skulle han väl det? Förbindelsen från klump-Johan fanns ju alldeles levande? Vem skulle då ha trott det, soni Skjul
djupast innerst trodde och ännu tror som sant?
Först efter många år har underligt tal börjat
sippra fram ur bergen; Jakkos unga hustru minns
nu, hur märkvärdigt blå den länsmans kappa
var, blå som himlen, hur hans händer doftade
likt vita blomblad —• och hur utur hans ögon
östes ljus.
Ingen vet något, nej nej, men visst är att
när nöden hotas med död, vakar solmodern ännu
över sitt utvalda folk. Detta tror Skjul säkert.
Pako växte sig till sist s å stor, att han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
