Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Jo, jo, man får bekväma sig till lite av varje
här i världen! I min barndom, när jag var kort-
hårig, mjuk och mörkgrå, gick jag med täcke av
scharlakansrött sammet med silverfransar och bjäll-
ror och bar i ett soligt land ett furstebarn på min
rygg. Så kom furstebarnet bort, och jag kom ut
i världen, — en stygg värld, där jag fick bära sköna
och härliga frukter i korgar på min rygg men också
stora märken efter slag och sparkar, som männi-
skorna i det landet så gärna giva en åsna. Snart
blev jag gammal, jag blev silvergrå, långhårig och
ful, och folk skrattade åt mig och slog mig. Men
en dag kom en man och en fin, vacker kvinna
långväga ifrån till det sköna landet. De åkte förbi
den fula åsnan, som just den dagen fick mycket
stryk, ty solen stekte så hett och frukten, som hon
bar, ruttnade innan den blev såld. De åkande stan-
nade, och inte visste åsnan hur det gick till, men
inom kort var hon i ett annat land, ett kallt och
underligt land, där hon väl behövde den tjocka päls
hon på gamla dar lagt sig till med, men där hon
ej behövde ta emot stryk mera. Skratta åt henne
kunde de väl göra här med, sätta långa öron på
henne och kalla henne Drummelin, men en vän
hade hon fått här ändå, en vän, som alltid var god
och snäll mot henne, och för den vännen ville gamla
åsnan gärna bekväma sig till vad det vara månde,
ja till och med att dra fåror i potatisåkern, och det
med gladare mod än när hon gick med scharlakans-
täcke och bar på ett furstebarn.>
Åter nickade Drummelin menande och allvarsamt
och drog, utan synbar ansträngning, fram plogen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
