Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 122 —
Systern sprang då fram och fångade honom, men
han satte sig till motvärn, Det såg lustigt ut, och
barnen i släden skrattade.
»Mita, hjälp henne>, bad Ester. >»Han klöser ju
henne i ansiktet, och hon är så liten och halt.>
»Ja, och tänk vad han skall förkyla sig», sade
Eva, »barfota i snön och så långt till doktorn.”
Medan de andra talade, hade Nicka krupit upp
ur fällarna och klättrat ner på vägen, Mita var
där före henne och lyckades få ett säkert tag i den
skrikande och sprattlande pojken, som hon lyfte
upp på sina armar, och så gåvo de sig i väg. Den
lilla flickan haltade före dem fram till en liten koja,
vilken som en hög driva höjde sig över marken
ett stycke från vägen.
Inne i kojan var det smutsigt och kallt. Nicka
tyckte att där var rysligt fult och att det luktade
så underligt. Hon blev rädd och kröp tätt intill
Mita.
En gubbe med stort huvud och långt, ovårdat
skägg låg i sängen och stirrade på henne >”som
jätten i sagan, färdig att äta upp henne”, tyckte
hon. Hans röst lät så hemsk och underlig. Han
låg på halm, alldeles som hästarna och korna där
hemma. Nicka ville springa sin väg från allt detta
fula, men Mita hade gjort sig hemmastadd och
började göra upp eld på den sotiga spisen.
När elden flammade upp, blev Nicka lite lugnare.
Pojken tystnade, kröp upp i spiseln och sträckte
sina små röda fötter nästan milt in i lågan. Under
tiden omtalade systern jämrande, att mor var framme
vid gården på dagsverke, att far legat sjuk hela
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
