Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 1383 —
Tant Maris uppsyn blev allt mer och mer ho-
tande, och till sist — Nicka visste ej ordet av, förrän
hon kom med långa, vita bomullsband, som hon
med lugn och stark hand knöt om hennes förtvivlat
sprattlande fötter och sedan surrade fast dem, den
ena efter den andra, vid stolsbenen, så att Nicka
satt alldeles fast.
Det var riktigt skam!
Nicka kände god lust att slita vart enda hårstrå
av tant Mari, medan hon stod nedlutad, med det
stelt och sorgfälligt uppfästa håret så frestande nära
hennes små starka nävar. Ja, det var oemotstånd-
ligt! Nicka krökte redan fingrarna för alt, det finge
sedan gå hur det ville, hugga tant Mari i luven,
— då Panzar knackade på dörren och med ett på en
gång ytterst aktningsfullt men ändå på elt menande
sätt anmälde, att ett par barn någonstans uppifrån
skogsbygden voro nere och bjödo ut en ekorre.
Med ett flyktigt: >» Permettez-moi, tante> — störtade
Eva upp, och Ester följde utan ett ord hennes exempel.
Nicka gjorde naturligtvis ögonblickligen på samma
sätt men med den mycket naturliga påföljd, att
hon, som hade sina ben fängslade, föll pladask
framstupa på golvet med stolen över sig. Där låg
hon som en liten groda och slet och sträckte på
de fängslande banden i ångest och förtvivlan.
Tant Mari satte sig med pennan mellan läpparna
och drog fram anmärkningsböckerna ur bordslådan,
som om Nicka icke funnits till.
Det blev för mycket! Nicka gav till ett vrålande,
som den värsta indianunge skulle ha haft svårt att
göra efter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
