Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 146 —
trodde det vara något ont uti, att hon, som det
| påstods, uppenbarade sig.
Både för Mita och de eljest så glada flickorna
blev det efter grevinnans död en tid av sorgliga
dagar. Lekarna utomhus ville inte taga fart, och de
forna trevliga sagostunderna på kvällarna torkade
in. Hösten var lång och dyster. Det var ständigt
storm och blåst över de oändliga svarta åkrarna
och slätterna, men inte en snöflinga syntes till.
Snö fanns det i alla fall på Bohult, mycken snö,
fastän inte ute på mark och fält. Men den fanns
på en tavla, som för någon tid sedan blev dit-
skickad från Norrland, grevinnans födelseort. Den
var en tacksamhetsgärd från fadern, som hon vårdat
under hans sjukdom.
På den tavlan fanns det djupa, djupa massor av
snö samt ett och annat snötyngt träd. Lappar
kommo farande på sina skidor, och en hund sprang
vädrande före dem. Där i den djupa snön låg en
lappgosse, död, till hälften begraven i snö. En
gammal lappgumma satt stilla utan klagan bredvid
honom, som om hon tänkte: » Detta har Gud gjort,
och då tillkommer det ej mig att klaga.”
Ester kom en dag, sedan tavlan blivit uppackad
och uppsatt i gula salongen, springande till Mita.
»Ingen finns nu i salongen; nu skall Mita komma
till Lappland!» och hon drog henne med sig.
Mita stannade förstelnad och förskräckt framför
tavlan.
»Herre Fader, det är mor och Tomas! Gossen
är död! Han har gått för ivrigt efter vargen, kom-
mit vill och frusit ihjäll Nå är mor ensam! Åh,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
