Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 147 —
Ester, man kan mista vettet! Mig har hon mist,
och nu gossen.>
Mita kastade ännu en skygg blick på tavlan,
mumlande: »Se där är hyndan. Tjälmi lever kvar
hon>, — och så sprang hon tillbaka till barnkam-
maren, dit Ester ej tordes följa henne, så förvirrad
som hon såg ut.
Ester sökte i stället reda på Nicka, som, när
hon fick höra huru det var, gjorde ihop en lång
historia om Mitas gamla mamma och bror och hund.
»Nog var det underligt, att de skulle komma hit
ner och på det sättet hälsa på Mita», sade hon
till Ester.
»Men hon blev så underlig av det, vet du, Nicka.
Hon sprang sin väg -—- och sade att vettet gick bort!”
»Ja, det är synd om Mita, Ester! Lina är så
stygg emot henne, och Lundqvist kallade henne i
går för sin ”förtjusande lilla fästmö’, och så skrat-
tade de andra så rysligt.>
»Hur kunde du höra det, Nicka?>
»Jag stod i köksförstu’n, och de vore inne i
folkstugan och åto middag. Jag vet ingenting roli-
gare än att stå och höra på dem, då jag kommer
åt. Men det är så tråkigt, att de jämt äro otäcka
emot Mita. När de härma tant Mari, är det roligt.
Jens kan härma så lustigt, vet du, och så sjunger
han så roliga saker.?
Ja, pappa tycker så mycket om Jens; men
då är då Tilla bra mycket snällare. Tänk, inte
är Nos rädd för benne ett enda grand, och gäs-
sen och kalkonerna och alla djur äro så förtjusta
i henne?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
