Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Några elektrokemiska erfarenhetssatser och teorier
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SYRORS, BASERS OCH SALTBRS DISSOCIATION. 85
teristiska verkningar bero på förekomsten i lösningen av
vätejoner, så böra ju verkningarna bli kraftiga, när det finnes
rikligt med sådana joner.
d. För en och samma syra växer dissociationsgraden
(»jonisationen») med utspädningen.
Sålunda är koncentrerad svavelsyra en dålig ledare för den elektriska
strömmen; följaktligen endast i ringa grad dissocierad. På samma gång är den
svag såsom syra (ger t. ex. icke eller endast långsamt vätgasutveckling med
metaller). Vid utspädning blir syran bättre ledande och får på samma gång
kraftigare syreverkningar.l Vattenfritt klorväte är oledande för den elektriska
strömmen och kan alldeles icke betraktas såsom en syra (har ej sur reaktion,
angriper icke metaller). Vid närvaro av vatten, t. o. m. i minsta spår, blir
klorvätet ledande, och syreverkningarna framträda.2
110. Basers styrka ocli dissociationsgrad. Om baserna gäller detsamma
som om syrorna. De starka baserna (kalium- och natrium samt kalcium- och
bariumhydroxiderna) äro goda ledare för den elektriska strömmen. De äro
följaktligen i hög grad dissocierade och rika på den för baser karakteristiska
jonen hydroxyl, ÖH’. De svaga baserna (ex. ammoniumhydroxid) äro
jämförelsevis dåliga ledare, d. ä. endast i ringa grad dissocierade (fattiga på ÖH’).
111. Dissociationsgraden för vanliga salter är i regeln
ganska stor, även om den är ringa för motsvarande syra eller
bas. Jonisationen växer med utspädningen och närmar sig
i regeln fullständighet — liksom i fråga om syror och baser
— när utspädningen blir mycket stor (jämför ex. 56, sid. 86).
112. Även vatten är i någon mån dissocierat, såsom
framgår bland annat därav, att ej ens det renaste vatten alldeles
saknar förmåga att leda den elektriska strömmen. Ehuru
1 Givetvis endast till en viss gräns. Vid fortsatt utspädning ökas
visserligen jonernas antal på en viss volym på grund av den fortgående jonisationen
men minskas samtidigt på grund av utspädningen. Största mängden vätejoner
på volymsenheten finnes hos en svavelsyra, som av H2S04 innehåller omkring
30 procent (spec. vikt 1,2).
2 Två- eller flerbasiska syror äro samtidigt joniserade på mera än ett sätt.
Sålunda sönderdelas svavelsyremolekylen H2S04 närmast i de envärda jonerna
H’ och (HS04)’, men också (på grund av fortgående dissociation av [HS04]’) i
2 H’ och S04", varvid i varje fall ett jämviktstillstånd inträder, och den
sistnämnda jonisationen blir övervägande, i den mån syran utspädes. För en svag
syra såsom ortofosforsyran, H3P04, är den första (primära) jonisationen i
envärda joner (i detta fall H’ och [H2P04J) betydligt övervägande vid
vanligen använda utspädningsgrader. Samtidigt förekommer, ehuru i ringa
grad, en uppdelning i jonerna 2 H* och (HP04)" samt också, i ännu mycket
mindre grad, i jonerna 3 H* och (P04)’". Motsvarande gäller om andra svaga
syror, ex. kolsyran. Vid tillämpningar av dissociationsteorien kan man i regeln
taga till utgångspunkt vilken som helst av de sannolikt förefintliga
jonisa-tionerna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
