Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En smålänning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
da’n innan han gick till en bättre värld: ’Pelle
Ekström’, sa’ han, ’du blir ta mig fan ingen
konstnär, men konsten kan du ändå aldrig glömma’, sa’
han. ’För den som har luktat på ramplamporna,
han är fast för livet.’ Och det hade han rätt i,
fast han aldrig kunde veta, hur sant jag skulle
tycka att det var här i Köln, där jag bara längtar
till gamla Stockholm och Dramatiskan och Södra.»
Därmed satte han sig upp i soffan, och såg
på klockan. Han hade åter fått samma
besynnerliga veka uttryck i sitt jovialiska ansikte, som
jag förut iakttagit.
»Min själ är hon inte åtta.»
Han sprang fram till dörren och ropade ut
i skänkrummet:
»Gustav. Ta mig fan sitter inte den
lymmeln och sover.»
Och som en katt slank han ut genom dörr’n,
och jag hörde från det yttre rummet ett par
smällande ljud, som hade en förvånande likhet med
örfilar.
Därpå kom han tillbaka igen och då var han
fullständigt den glada värden igen.
»Är det inte förbaskat, att man inte ska’
få ha ett ögonblicks ro. Om vi skulle gå ut ett
slag? Och titta på sta’n? Vasa? Det är café
chantant i kväll?»
Därefter satte han hatten på huvudet och
hoppade två steg baklänges för att låta mig gå
först ut genom dörr’n.
»Var så god! Var så god! Det är jag, som
är hemma här.»
På gatan gjorde han ett par livliga
pas-de-grace, som skulle hava berövat honom alla
allvarsamma kunder, om de kunnat se det, tog mig
sedan under ärmen och viskade mig i örat,
under det vi i broderlig endräkt trillade fram efter
trottoaren.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
