- Project Runeberg -  Läsning för Finnar uti Blandad Fosterländska ämnen /
52

(1864-1866) [MARC] [MARC] Author: Carl Axel Gottlund
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

52

om öfvertyga mig; då han visade mig en gammal foliant,
innefattande forntida Sagor och Sånger, der jag verkligen — i en under texten
stående not—läste om en af 4 benskifvor bestående finsk kalender,
hvilken, vid kriget under Erik den Heliges tid, blifvit fråntagen en finsk
härförare. Jag ville medtaga boken, för att afskrifva den märkeliga
noten; men som denna hans cade. r tillika utgjorde ett magasin för ett
botaniskt herbarium, derigenom att bladen voro interfolierade af,
emellan dem instuckna, pressade och torkade örter— afstod jag härifrån, helst
jag tyckte mig alltid vara i tillfälle att, om så behöfdes, återfinna
detta ställe. Men man bör aldrig, vid vigtigare tillfällen, försumma
tillfallet (som det heter) ty det bjudes måhända icke mera en annan gång—
och detta är en sanning, som jag af en bitter erfarenhet, mer än en
gång, fått lära mig. Nu först fingo dessa beubitar för mig ett belt
annat, och ett historiskt värde. Jag berättade detta för Bibliotekarien
Prof. Aurivillius, och anhöll att få låna dem hem för att afritas. Men
så liknöjd han var i början (ty ban hade sjelf några veckor tillförene,
utan omsvep, utlemnatdem till mig, då jag hade M. v. Wright att, för
Hippings räkning, afrita första sidan deraf) så rädd och jalu blef lian
nu i en hast om dem; så att han, efter den gjorda upptäckten, knappt
mera ville låta mig få se dem; att få låna dem, var således icke ens
vardt att tänka på. Men detta var också just rätta medlet att göra
mig än mer pickliågad; och jag beslöt derföre att förskaffa mig dem
på hvilket sätt som helst, helst jag tyckte att de såsom en gammal
finsk tillhörighet hörde nationen till, och att jag, som nu egentligen
föranledt upptäckten häraf, var åtminstone berättigad att få afkopiera
dem. Jag passade derföre på tilliillle då Aurivillius — som i det hela
var en gammal knarr — en dag, förhindrad af sjukdomsförfall, icke
sjelf var uppe på Biblioteket, då jag hos vice Bibliotekarien, gamla
gubben Boberg, anhöll om utbekommande af dessa benbitnr, för att
afrita dem, eller för att deraf taga ett fat: ximilc. "Ja gubevars!
hjertans gerna!" var gubbens svar. Och jag hade icke så väl fatt dem om
hand. förr än jag redan samma dag (cl. fi December 1822) skickade dem
till Skolläraren, Magister Carl Pousette i Stockholm, med den
uttryckliga anhållan: att ban, hos dervarande fabrikanter i yrket, skulle
låta förfärdiga andra, till form och utseende presis dylika, och —
kosta livad det vill — i allt så ut och in lika dessa, att det blefve
omöjligt för någon att, i detta fall, kunna urskilja kopian ifrån
originalet. Konsten var ej så stor att fabricera sådana, som icke mer
att gifva dem det antika utseendet (hvilket var ett hufvudvilkor för
betalningen). Detta skedde likväl, och lyckades fullkomligen till alla
delar. Redan en månad derefter kunde jag presentera tvenne
exemplar i stället för ett. Jag uppgick derföre nu på Biblioteket, och bad
Prof. Aurivillius välja hvilkendera han behagade. Han blef först
storögd, oeh stirrade på mig, sedan blef han desperat och ursinnig, och
vistade flere gånger sin stora peruk, vid underrättelsen huru härvid
tillgått; utan att jag derföre härvid ansåg mig på minsta vis, i moraliskt
afseende, hafva förgått mig. Tvärtom ansåg jag mig hafva gjort en
stor välgerning, derigenom att jag från mörkret i ljuset åter uppbragt,
och derigenom för vetenskapen och fäderneslandet, från möjlig
förstörelse, räddat ett vigtigt bidrag till den finska forntidens studium.
Detta kunde han icke bestrida; och efter en lång och noggrann
skärskådan, gjorde han ändteligen sitt val. Och nöjd var ban, och nöjd var
jag. Men när jag nu, några och fyratio år härefter, i förlitande på
mitt goda minne, skulle å härvarande Universitetsbibliotek, ur "Björ-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 14:55:00 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/lasfinnar/0070.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free