Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
318
sjelfva Lönnrot37) och Castrén38) Ivenno namn som hos
ocli der Konung Ragnar Lodbrok liit (före år 820?) i bergen inhugga
sina krigiska dater och bragder. Jlcn om jag förut (adlat Sällskapet.,
för det det icke öppet vågade framträda pa arenan, och visa livad
det bar i sin sköld, sa drabbar detla tadel det nu såmyckct mer som
det spelade så mycket flitigare förtäckt bakom kulisserna, förnämligast
genom redaktionerna af Helsingf. Tidningar cicj) Morgonbladet, hvilka
i det bela icke voro annat än dess tjenstcandar, hvarigenom
Sällskapet alltjemt prisade och berömde sina minsta åtgäider, (d. v. s.
berömde sig sjelf). Underdel det derigenom (genom siua tiraljörer och
marodörer) fick ett lägligt tillfälle att hemligen anfalla mig och andra.
Detta var åtminstone icke ett rent, och ett öppet spel, icke heller tror
jag alt Sällskapet dervid skördade några lagrar. Såsom ett. fel
anmärkte jag (i Suomal. n:o 13) derföre 4:o: att Sällskapet, som var spridt
öfver bela landet, och ägde följaktligen cn personal derefter, större
än många andra sällskaper — jemt och samt, i Tidningarne,
beklagade sig öfver sina snäfva tillgångar, och öfver sina små inkomster,
(d. v. s. beklagade sig öfver sig sjelf). Och anförde jag i Suomal. n:o
16, såsom ett icke mindre fel, att Sällskapet (eller som är detsamma
— att dess utliggare) i stället att. glädjas ocli fröjda sig, tväiiom
härmades och grämde sig, öfver tillkomsten af ett Lilteratur-Süllskap äfven
i Viborg. Jag tror emellertid att de sparrlakansläror jag i detta fall
gifvit, gjort sin goda verkan, och kanske har man dem lill stor del
att tacka för det förhållandet nu synes vara något bättre.
") Man har, bland annat, äfven förevitat mig det jag skulle
hafva föraktat Lönnrot, och hans finska skrifter; och likväl har jag
ännu aldrig nämnt hans namn, utan med en viss erkänsla al tacksamhet
och beröm, d. v. s. med en fosterländsk hyllning, (jemf. Suoiualainen
1846, n:o 17, 22, m. fi. st.) och det såmyckct mer som ban — vid det han
egnat sin uppmärksamhet folkets traditionela fornminnen — just
beträdt samma bana som jag; (huruvida lntn, vis à vis mig, gjort
detsamma — känner jag icke). Det är sant, jag har aldrig instämt i
kalevaliternas ursinniga fröjde-rop öfver denna sin Sångarkonung
och Skaldefader, ty jag bar icke kunnat undgå att anse dessa deras
ovationer, i det bela, mera såsom ett slags begabbande, än såsom ett
san-sadt erkännande af lians meriter; och liksom jag är öfvertygad att
ban, inom sig sjelf, måste högt lo åt oset af dessa deras rökoffer, så
har äfven jag någongång roat mig, med att förlöjliga dårskapen —
hvarhelst jag finner den. Deremot bar jag, å andra sidan, icke heller
uraktlåtit att öppet anmärka åtskilliga a de fel jag bos honom
anträffat, hvartill jag haft såmycket mer anledning som ban sjelf först
i detta fall vidtagit initiativen, med afseende å mig. Dock hafva vi,
å hvardera sidan, gjort det med mycken hofsamhet. Att
Litteratursällskapet upphöjt Lönnrot, och burit honom på sina axlar, finnerjag
mycket naturligt; ty — hvad vore väl detta Sällskap, utan Lönnrot? och
kanske kunde man likaså, å andra sidan, fråga: — livad voro väl
Lönnrot, utan Litteratursällskapet? De äro nära törenade med hvarandra,
såsom själ och kropp; ock ser det nästan så ut, som man (å hvardera
sidan) litet fruktat lör att få en medverkan af någon annan, möjligen
— friskare, lifskraft.
lians namn var mig alldeles obekant, då jag, som student i
Upsala, las på gågon finsk Tidning (jag tror af 1828?) det ban utbjöd
sitt första opus, skriften „Kantcleu, till subskription. Liflig och verk-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
