Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
327
1843 gjorde Konsistorium, att vilja utge en fullständig kritisk och
sakrik recension derüfver, och det till samma vidd, och storlek, som
sjelfva boken (jemf. sid. XIV) afböjdcs, och förkastades. Men i det
hela kanske var det så godt. Ja hvartill hade det väl tjenat, och
hvad hade jag vunnit? med att stora kalevaliterna i deras ljufva villa,
och beröfva 1’ennomanerna det glädjerus, hvaraf (le voro
öfverväldi-gade. Ja — huru sälla! och — huru lyckliga! äro icke ofta just de
okunniga? Härmed vill jag dock för ingen del nedsätta hvarken Lönnrot,
eller hans Kalevala; mycket mindre bevisa honom någon missaktning
(som det heter i Ilels. Jforgbl. 1843, n:o 14, och i Hels. Tidu. 1843, n;o
22, p. 153, m. 11. st.). Jag tänkte biott utreda sakens sanna och
verkliga förhållande. Det är tvenne saker som man härvid noga från
hvarandra bör åtskilja, och hvilka man derföre äfven skildt bör
bedöma; nemligen — de cnskildta delarne (d. v. s. de skilda runorna) från
— det hela (d. v. s. från Kalevaladen); ty om sjelfva språkformen,
eller om språket och ortografin, bar jag ju redan förut nyss yttrat mig
(sid. 319). I förra fallet, öller hvad do cnskildta Sångerna angår, sa
liar äfven jag, i likhet med alla andra, högeligen berömt dem, (iemf.
Suomalainon n:o 16, och Itelsingf. Tidningar 1843, n:o 14, m. fi. st.);
ty de äro, liksom i allmänhet alla såbeskalfade traditionela
folk-minnen, i högsta grad poetiskt sköna—isynnerhet hvad språket beträffar.
Men det nr deremot — emot sjelfva kompositionen, eller
sammanfattningen af det hela, d. v. s. emot sainmanstöpiiingen, eller
ihopgjulnin-gcn — betraktad såsom ett amalgama —hvaremot jag så mycket mer
skulle hafva att anmärka, helst ingen annan derom ens öppnat
munnen. Det förra är en produkt af det finska folkets lekande snille, och
glödande fantasi; det sednare — ett verk, enskildt, utaf Lönnrot;
bestående i försöket alt, så vidt möjligt, ej blott sammanjcmka, utan att
formligen sammangjuta, dessa många olika sånger — till ett helt. Och
ehuru han i företalet ganska tydligt och ärligt cnoncerar detta, hafva
likväl mången af „the Kalevaliter", såväl här i Finland som
annorstädes, trott, och mer än engång äfven otfentligen förklarat, att L.
påfunnit detta epos, sådant det är, helgjutet hos den finska nationen;
och hvilket tal L. låtit oanmärkt passera förbi sina öron, titan att
upplysa dem om sitt misstag. Det ligger redan i sjelfva sakens natur,
att hvarje Runosångare, vid exeqverandet af en Runosång, är
berättigad — der antingen någon vers i minnet brister honom, eller der han
tvekor att saken liksom fordrar det, ellertror sig (utan att derföre störa,
eller fela emot sjelfva ämnet) kunna inpassa några lämpligare,
vackrare öller mera passande uttryck — att, uti sådant fall, i sangen ifylla
en öller annan vers, antingen af egna kompositioner, eller af den skatt
af poetiska floskler han alltid har i sitt minne. Detta har äfven jag
gjort, och dolla liar Lönnrot gjort, — jag, vid mina, och – han, vid
sina utgifna finska folksånger; så litt derom är således i det hela
ingenting att anmärka, annat än att detta är orsaken till de många
sångvariationerna; i det nian sällan och nästan aldrig träffar två
personer som sjunga samma Runa presist lika. Men nu finnes det äfven
några riiuosångare, hvilka derjemte (ledde af en barnslig fåfänga) till
räkna sig det lor en stor ära, att bli omtalta, och beryktade, tor sina långa
sånger; och hvilka derföre tagit för sed, att när den ena runan tagit
slut, klappa de, i samnia fortsättning, genast till med en annan —
antingen den passar i stycket, eller icke; hvartill de i estetiskt
och tekniskt afseende naturligtvis äro oberättigade, äfven om
de förmå med en eller annan vers förmedla, eller förmildra, den skarpa
öfvergången. Det är nu detta Lönnrot äfven gjort i sin Kalevala, tro-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
