Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Emigrantminnen. Af N.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tillät. Skulle då sista öret gå, utan att jag
lyckades i mina bemödanden? Hvad skulle då blifva af
mig? Jag tog mig för i min förtviflan att gå ur
hus i hus nere i affärskvarteren, trappa upp och
trappa ned och i hvarje dörr med tårar i ögonen
bedja:
— Gif mig något arbete!
Knappt en bland tio gaf sig tid att efterhöra
hvad denne nykomne — gröngöling, som
amerikanerna betecknande nog säga — kunde uträtta; de
flesta kastade knappast en blick på mig och lutade
sig åter ned öfver pulpeten; alla skakade vägrande
på hufvudet. Ack, i gamla kära Sverige behöfde
man minsann icke tigga om arbete!
Så gick jag den minnesrika dag, då den sista
fem-centen bokstafligen brände i min ficka. Hvad
skulle bli min lott? Tigga var mig ändock
omöjligt och skulle säkert ej heller lyckas. Då hungern
gjorde sina kraf oafvisligt gällande, satte jag mig
i en undangömd vrå och betänkte mig väl och länge.
Hvarje min tanke var en veklagan.
— O att jag aldrig lämnat gamla Sverige! Där
hade jag dock vänner, anhöriga, utkomst, framtid!
Hvad skall jag taga mig till? ... Nej, icke dö ...
Gode Gud!
Och min själ utgöt sig i en brinnande bön och
afbön inför den Högste.
Så köpte jag för min sista slant ett halft
dussin ostron och åt till dem så mycket bröd, som
försäljaren satte fram, innan hans tålamod tog slut.
Därpå anträdde jag till fots den flere kilometer
långa vägen till min bostad. Jag måste nu tala
med min värdinna, vädja till hennes hjärta och bedja
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
