Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Emigrantminnen. Af N.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
var bäst att uppgifva striden. Alla mina talanger,
alla mina kunskaper voro ju till intet nyttiga,
tycktes det. Amerika hade knäckt mig.
Hvar var den hastiga lycka jag skulle göra,
det guld jag skulle håfva in?
Nu måste så småningom mina tillhörigheter af
något värde gå till pantlånaren. För hvar gång
värdinnan uträttade ett sådant ärende åt mig, sade
hon dock:
— Skrif hem, herrn! Först som sist!
Jag hade nämligen låtit henne förstå, att mina
anförvanter i gamla landet ingalunda voro
medellösa, och detta stämde henne naturligtvis vänligt
mot mig.
— Åh — sade jag med förtviflans hopp. — Det
skall väl bli vår en gång.
Februari förflöt. Till all lycka fordrade min
sjukdom icke dyrbar läkarvård och medicin, jag var
blott så kraftlös, så missmodig. Men föga kunde
jag tänka på att återvinna krafter och mod med de
öfverlefvor af familjens tarfliga måltid, som
värdinnan då och då räckte mig i förhoppning att förr
eller senare, då jag skref efter pengar, få det ersatt.
Det hade dock aldrig gått för mig, om icke den
där lilla mörka Anette varit. Hvar söndags- och
torsdagseftermiddag, då hon var fri från sin tjänst,
besökte hon mig. Hon var betagen i mig, det
förstod jag genast; hon ville gifva eller låna mig
pengar, men jag vägrade envist att taga emot. Icke
dess mindre var det med ifver och glädje jag hvar
gång hon gått sökte på nattduksbordet och fann en
dollar, som hon lagt där. Jag anade också, att hon
talat med och bevekt värdinnan, ty allt fortfarande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
