Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En af fänrik Ståls hjältar. Till hundraårsminnet af sista finska kriget. Af Isak Fehr
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Gud vet, om du mer existerar; men kanske dina bref ej
kommit fram; samma öde torde ock träffa mina; detta oaktadt
har jag åtminstone haft det nöjet att författa dem, och denna
sällhet kan åtminstone ej nekas mig. — Jag har varit rest som
kurir till Sthlm och är befordrad till major, samt af konungen
själf dubbad till riddare af Svärdsorden. Sådant är dock lappri;
jag vill gärna cedera (= afstå) både majorskap och stjärna för
att ett ögonblick få råka dig». Sedan han fått mottaga ett bref
från sin hustru, skref han den 31 juli till svar: »Min glädje kan
ej beskrifvas, då jag fick — — den underättelsen, att du och ni
alla mådde bra, samt att ni af ryssarna ej blifvit misshandlade.
Gossen har vuxit, säger du, och kan säga mamma och pappa.
Gud vare lof för alla dessa förmåner; de öfverväga alla besvär
och bekymmer, åtminstone glöms en stor del besvärligheter vid
mottagandet af så goda tidender. — — Jag har ett ordentligt
hushåll — — mina husgeråd bestå i en silfversked, knif och
gaffel, likvisst ej af silfver, och ett träfat. Tre officerare och
jag bo tillsammans i ett pörte, hvarest utom några millioner
flugor såsom inventarium äfven finnas tårackor (finskt namn på
kackerlackor) och vägglöss till en ansenlig mängd. Vi bo dock rätt
bra i jämförelse med våra kamrater, som endast ha löfhyddor att
bo uti, och efter hvarje regnväder drypa deras rum några dagar,
en stor olägenhet som vi slippa. — — Vi lida således visst ingen
brist. Detta oaktadt äro vi nästan de olyckligaste människor på
jorden. Icke nog därmed, att vi äro skilda från vår fosterbygd,
ha vi hustru och barn, anhöriga, vänner och egendom i sådant
r(öfvar)packs som ryska arméns våld, och äro icke säkra någon
minut, att icke allt hvad vi ha kärast i världen på det
grufligaste sätt skall bli misshandladt. Gud gifve, att vi snart finge
fred, då skulle man glömma Toivola med alla sina tårackor samt
alla hundhål, hvar man fått vräkas, och åter lefva lugn och
lycklig. Femtio Rdr. Bco följer härjämte till dig; jag önskar de
skulle komma riktigt fram. — —»
Den 10 sept. skref Duncker: »Allt ligga vi ännu kvar på
Toivola, utan ändring i vår ställning. Ryssarna, som vi ha emot
oss, ökas dagligen, och vi däremot minskas. En tid hade vi det
glada hoppet att snart få fred, men nu tycks det ock ha
försvunnit. Åtminstone är kriget i full låga. Kanske likväl freden är
närmare än vi tro; Gud gifve det; då skulle man ännu ha hopp
om en lycklig stund, om någon lycka ges i världen. Ack, bästa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
