Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En af fänrik Ståls hjältar. Till hundraårsminnet af sista finska kriget. Af Isak Fehr
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Marie Charlotte, hvart ha våra förra lugna och lyckliga dagar
tagit vägen, då vi ostörda fingo lefva tillsammans? Nu äro vi
på det grymmaste åtskilda, och till och med att skrifva är ett
brott, så att sådant måste ske med den största hemlighet. Kan
allt sådant vara allmaktens vilja; kan den finna nöje i
människors plåga? Nej, visst icke, och jag är fullkomligt öfvertygad,
att detta snart tar ett slut. Jag önskar endast, att vi härdade
ut till slutet, men mina krafter börja redan svikta, och jag
fruktar att förgås i sorg och bekymmer. Skulle jag ändå vara i
stånd att få dig och allesamman inom svensk gräns, vore jag
mycket nöjdare, men sådant ser för det närvarande svårt ut.
Likvisst skall man ej förlora hoppet, de olyckligas enda tröst.
Detta är visst intet roande för dig; men söta Marie Charlotte,
jag är ej van att tala för dig annat än hvad jag tänker, och
kan inte heller vänja mig därvid, om de ännu satte starkare
skiljemurar oss emellan än svenska och ryska armén. Dessa skola ännu
förskingras, men vår vänskap skall aldrig upphöra; och då t. o. m.
minnet af dessa folkmassor upphört, skola vi nöjda och glada
lefva tillsammans, det må då ske i hvilken vrå af världen som
helst. Flera af mina kamrater ha blifvit offer för detta helvetes
väsende — — Mig har Gud af dina trägna böner underligen
bevarat, och jag hoppas, det skall ske framdeles. Ordspråket säger,
att den Gud vill bevara, är utan fara, och därpå förtröstar
jag mig.»
Man behöfver ej ha stor insikt i konsten att
läsa mellan raderna för att skönja bakom Dunckers
vänliga försök att ej oroa sina kära hans eget
djupt vemodiga, ja nästan till förtviflan nedtyngda
sinne. Dessa behärskade ord äro, liksom de
penningar och andra gåfvor, som han skickar och som han
har tagit af de knappa tillgångarna för sitt eget
lifsuppehälle, »mätare af hans kärlek och hans
uppoffringskraft». Det är en lika hedrande yttring af
hans hjältelynne som hans redobogenhet att i hvarje
ögonblick offra sitt lif på sin krigarepost.
Och hans post vid Toivola var sådan, att det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
