Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Något om snyltande djur och växter. Af T. O.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NÅGOT OM SNYLTANDE DJUR OCH VÄXTER. 119
människor eller djur. Sedan de fått fäste, borra de
sin sågtandade snabel ner genom sitt offers hud
och suga sig fulla af blod. Därigenom svälla de ut
så, att de blifva många gånger större än förut,
och förhålla sig således ungefär på samma sätt
som våra fästingar äfven i det fallet, att man på
grund af deras krokiga, sågade snabel icke kan
lösgöra dem, utan att de själfva frivilligt släppa
sitt tag. Men som de i likhet med fästingen synas
vara bekajad med en hög grad af envishet, låta
de hellre slita sig i stycken, ä,n de afbryta sin
måltid.
Guineamasken eller medinamasken förekommer,
såsom namnet antyder, företrädesvis på Afrikas
vestkust och utgör här en riktig landsplåga.
Dess lefnadslopp är särdeles intressant. Man har
utforskat, att dess yngel först har sitt tillhåll i
vissa- i sött vatten lefvande små kräftdjur
(vattenloppor), hvilka med dricksvattnet lätt kunna
komma in i människans tarmkanal. Liksom
trikinen borrar den sig härifrån ut genom väfnader
och muskler, till dess den kommer till kroppsytan,
där den bildar en svulst af omkring en ärtas
storlek. Denna svulst brister efter någon tid sönder,
och i sårets botten kan man få se maskens
främre ände såsom en alltmer framträdande hvit tapp.
Efter sitt utträdande ur människokroppen lägger
den sitt yngel, som snart är färdigt att börja
samma vandring. Enär denna mask kan uppnå en
betydande storlek, är det mindre underligt, att
dess närvaro i människokroppen kan bereda
mångahanda obehag.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
