Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Martin Luther som augustinereremit. Af B. O. Aurelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
230
LÄSNING FÖR SVENSKA FOLKET.
måste vänner; fullt visst är, att Luthers
samvete reste sig upp emot synd och orättfärdighet
i a 11 a former och gestalter. Han var, liksom en
gång Paulus, en man, som icke kunde nöja sig
med halfheter, och därför växte hos honom det
oaflåtliga behofvet att icke släppa själskampen,
förrän hjärtat var tillfreds och försoningen vunnen.
»Min synd, min synd!» hördes han många, gånger
ropa ur klostercellen. En gång fann man honom
där i ett slags vanmaktstillstånd, ett rof för
förtviflan, då en gammal klosterbroder säges
hafva tröstat honom med hänvisning till orden i den
tredje trosartikeln: »Jag tror på syndernas
förlåtelse.»
Luther har själf i den bekanta psalmen
(svenska psalmboken 46:2) beskrifvit det andliga
själstillstånd, som vid denna tidpunkt hotade att
fullständigt bryta ned honom, med följande ord:
»Jag under satan fången låg
och kunde mig ej hjälpa;
den synd, som rådde i min håg,
i grund mig ville stjälpa.
Min synd mig till förtviflan dref,
mitt samvets dom ohygglig blef
och helvetet stod öppet.»
Äfven på denna punkt har den katolska
»historieforskningen» anklagat augustinerbrodern
Martin för ett andligt högmod, som ej ville
beqväma sig till att stanna vid kyrkans
föreskrifter och tröstemedel, framför allt böten och
bikten. Äfven detta medel pröfvade dock Luther och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
