Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Martin Luther som augustinereremit. Af B. O. Aurelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MARTIN LUTHER SOM AUGUSTINEREREMIT. 235
en rättfärdighet från Gud genom tro på Jesus Kristus alla dem
till godo som tro o. s. v.»1
Här i det evangeliska ordet och löftet fann
Luther den djupa frid hans hjärta sökte; tron på
den oförskyllda nåden blef hos honom den aldrig
sinande kraftkällan till det stora verk han gick
att uträtta. Det presterliga, själftagna
medlare-skåpet mellan Gud och människor blef förkastadt.
Den enskilde kunde själf med sin skuld tränga
fram till korset och få sin börda aflyft. I denna
fasta förtröstan på Guds barmhärtighet kunde
Luther fortsätta i den nyss anförda psalmen:
»För mig sitt lif, sitt dyra blod,
han yille icke spara;
att för den dom, mig förestod,
jag måtte tryggad vara.
Han blef hos Gud min löftesman;
Uti hans död min synd försvann,
Så är jag frälsad vorden.»
Likväl få vi icke fatta detta betydelsefulla
andliga genombrott så, att Luther härigenom liksom i
ett slag lösgjorde sig från den romerska kyrkan
och helt och fullt hängaf sig åt ett
reformatoriskt, nedrifvande, omskapande och nyskapande
arbete. Ännu stod han länge nog qvar såsom den
ödmjuke och lydige klosterbrodern. I det längsta
bibehöll han också en aktningsfull ställning till
pafvestolen och dess innehafvare. Först när det
blef honom fullt klart, att den kyrka, som fostrat
honom själf i sitt sköte, i förbund med den
världsliga öfverheten uppträdde som en fientlig
1 Horn. 3:21.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
