Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första häftet - Frans Suell, den store Malmöborgaren. En kulturskildring af Cecilia Bååth-Holmberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
När en hel mängd af de Suellska fabriksbarnen
äfven insjuknade, kunde intet afhålla den unge
Suell från att flitigt besöka dem för att bringa dem
hjälp och tröst.
Detta blef hans död; angripen af farsoten,
slutade han sitt lif vid endast 22 års ålder.
I hans faders hjärta var detta ett fruktansvärdt
hugg. Men oböjd stod han alltjämt, om ock mera
sorgsen och allvarlig.
Först nu, som sagdt, när allmän ruin och mycken
vanära hotade hans kära stad, bröts han
fullkomligt. Den 15 nov. 1817 slöt han sin
gagnande, ärofulla lifsbana.
Till en början ville man i Malmö icke tro på den
stora förlusten; men allt eftersom ryktet
bestyrktes, grepos menniskorna af sorg och bestörtning;
de fattiga, som möttes på gatorna, frågade
hvarandra: »Är det sant?» och ropade: »Gud hjälpe
oss då!»
Hans sista högtidsdag firades i St Petri rikt
upplysta kyrka, dit stora skaror sorgklädda
menniskor följde honom; ej blott stadens förnämligare
invånare deltogo i det sorgetåget utan också alla
hans arbetare och underhafvande, och tåget var
så långt, att det nådde från sorgehuset ända fram
till kyrkan, ända upp i kyrkans kor, där den
lagerkransade kistan uppställdes för att af Malmö
borgare ytterligare prydas med kransar af
eterneller.
Intet öga var torrt, då stadens ungdom, samlad
i kyrkans kor, bragte den bortgångne en sista
helsning från fosterlandet och samhället. Den sång
de sjöngo var diktad af Esaias Tegnér:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
