Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Mors stuga. Av Ebba Ramsay
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det var allt bra underligt, tänkte Karin, där hon
nu satt vid landsvägen och torkade sina ögon efter
den häftiga gråten, att Anna skulle komma med sina
flyttlass just då, så att hon riktigt skulle påminnas
om skillnaden mellan ungdomsvännens lott i livet
och hennes egen.
Det var minsann en stor och präktig stuga, den
som sonen Johan låtit bygga åt sin mor där uppe
vid åsen. Karin förmådde knappast taga blicken
därifrån. Hon såg beundrande på den lilla nätta
förstugukvisten, på trädgårdstäppan och staketet och
på den lilla ladugården, där det säkert fanns plats
för både ko och gris. Och en brunn fanns där,
försedd med ett tak över vindspelet, samt en i
backsluttningen nedgrävd källare. På allt hade man
tänkt, intet felades. Det var dock icke avund, som
vid åsynen härav intog Karins hjärta, utan
endast smärta vid tanken på sin egen utblottade
belägenhet. Det var denna som gjorde, att hon nu
för andra gången brast i hejdlös gråt.
»Varför gråter mor?»
Det var Sven som frågade så; gossen hade tagit
ett par steg framåt och stod nu alldeles inpå Karin.
Då denna slog upp sina förgråtna ögon och såg på
honom, gjorde den sorg, som tydligt stod att läsa
där, ett djupt intryck på gossen.
»Jag önskar jag, hade en stuga sådan som den
Anna skall bo i», svarade hon. »Då ginge det ingen
nöd på mig, och jag sluppe bo i fattiggården — — —».
Det var då därför mor grät så förtvivlat. Lille
Sven vände sig om och betraktade i sin tur den nya
stugan. Ja, nog var den trevlig alltid, det förstod
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>