Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Mors stuga. Av Ebba Ramsay
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
han. Men det bleka barnansiktet hade likväl ett
grubblande uttryck.
»Vem har gett henne den, mor?» frågade han
slutligen.
»Sonen — Johan, förstås».
Åter stod Sven där tyst och allvarsam. Men
tankarna arbetade inom honom, långsamt men säkert.
Det dröjde en stund, men sedan kom det:
»Gråt inte, mor. Du skall få en stuga, du med
— — — en likadan, så att du slipper bo i
fattiggården».
Karin skulle ha smålett åt gossens barnsliga ord,
om hon icke just då känt sig så bedrövad. Nu sade
hon blott:
»Vem skulle väl ge mig den?»
»Det skall jag», kom lille Svens bestämda svar så
lugnt och säkert, som vore det ej minsta tvivel
underkastat — — —, »när jag blir stor», tillade han
dock liksom till yttermera visshet halvhögt och för
sig själv.
Nu måste Karin ändå le — fastän det bara blev
ett så blekt och svagt leende, att det knappast
märktes.
»Det mäktar du nog aldrig, gossen min», sade hon
och drog honom närmare intill sig.
»Jo, mor, det skall du få se — det mäktar jag»,
svarade den lille med barnslig tillförsikt. »Och om
jag ger dig en stuga, då gråter du väl aldrig mer?»
Karin såg, hur de blå barnaögonen lyste liksom
av ett medvetet beslut och huru läpparna beslutsamt
trycktes emot varandra, och ett ögonblick var det,
som ginge hon även med på saken och tog fasta på
löftet, hur otroligt det än kunde förekomma, att Sven
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
