Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första häftet - Två hjältinnor. Av Elias Grip
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TVÅ HJÄLTINNOR.
51
tade inte därpå. Hon stod i förstugan och spejade
ut genom fönstret på dörren. Den tvungna
overksain-hefcen tryckte henne ned; nu sprängde en trupp av
husarer förbi, och flickan avundades dem, därför att
de fingo våga och offra sina unga liv, och hon fick
bara se på.
Nu började fränsmännen att vika och fly.
Johanna genombävades av en lyckokänsla, sådan som
hon aldrig förut hade känt. Hon kunde inte längre
stanna i det kvava huset utan begav sig ut. Överallt
såg hon ödeläggelse. Midt på en gata var ett stort
stycke av stenläggningen upprivet, där lågo några
nyss uppslagna fat, och bredvid dem stodo två karlar,
som med alla tecken till missnöje undersökte
innehållet. De hade väntat något slags byte och funno
bara ammunition. Johanna gick vidare. Hon måste
veta, hur det gick med striden. Utanför staden låg
ett berg, och dit styrde hon sina steg, därifrån
kunde hon följa stridens gång.
Uppe på höjden träffade hon en bekant, en
gammal invalid, som kämpat under Fredrik den store och
nu ej kunde, följa med i fält. Han stod med en
kikare i hand och iakttog striden.
— Fördömt! skrek han, de vinna terräng!
— Vilka? frågade flickan, darrande i hela
kroppen.
— De usla fransmännen, menar jag; nyss voro de
stadda på flykt, och nu komma de tillbaka i stora
hopar. De våra skjuta alldeles sakramenskat bra,
men vad är det? Jag tror, min själ, att
ammunitionen börjar tryta.
Flickan grep honom häftigt i armen.
— Vi måste hjälpa dem! utropade hon.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
