Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Vid Sveriges norra gräns. Färder och krigsminnen. Av Ernst Liljedahl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VID SVERIGES NORRA GRÄNS. 179
raklång över vindfällena och sjönk åtskilliga gånger
ner i blötan mellan tuvorna, men Minna och hennes
bror tycktes ha alla ödemarkens tuvor och stenar på
sina fem fingrar eller tår, ty de trampade aldrig fel.
Om det bara inte varit så mörkt inne i skogen! I
saknad av kattögon eller Lainioögon, långt ifrån lika
kattens, snarare en ängels, är det icke lätt att
nattetid utan kullerbyttor gå ödesträckan mellan Lainio
och Muonionalusta. Nog försökte vi med våra blöta
hasor många stenbockssprång mellan sumpmarkens
stenar och tuvor, men det var stundom så mörkt, att vi
måste hoppa på måfå. De små barnen, som blott
följde oss 1 km., väntade tåligt var gång jag drumlade
omkull och ropade på dem, så att vi ej skulle tappa
känningen med varandra. Eljest hade vi ången
känning av vare sig människor eller djur utom en och
annan fågel, som flaxade undan, när vi trampade för
nära boet. När uthuggningen, som vi i regeln kunde
följa, förde upp på höga utsiktspunkter, blev det
ljusare, och vi stannade då för att beundra ödemarkens
storslagna panorama. Tystnaden var gripande djup,
ej ens igenombruten av sorlet från älvens forsar, ty
dessa voro nu utom hörhåll.
Rågången genom skogen böjde till slut åter ned
mot älven, och då hörde vi det dova bruset av
forsarna vid Muonionalusta. Men vi hade ännu ett par
limmars vandring kvar över den av en otalig mängd
kärr genomdragna sikogs- och bergmarken. Äntligen
löpte stigen ned till älvstranden, och vi trodde oss nu
vara framme. Men stor blev vår missräkning vid
upptäckten, att vi ännu hade en halv mil kvar att följa
längs stranden, innan vi nådde en plats, som tydligen
angav ett överfartsställe. Muonionalusta kyrkby, den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
