Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Gunnar och Svanheid. Av Aivva Uppström (Forts. från 2:a häftet)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUNNAR OCH SVANHEID. 185
glömt, men höll sig alltid1 undan för bloten.
Håskuld lät honom vara i detta; en gkixg, då de talat
om saken, har Gunnar »slägt: "Jiag tror på inga
gudar. Blott ett råder över miänniskor, ödeti, solm
in^en undgår, hur han strävar". —
Sju år ha de Gunnar bott i Koenugård, som
isvear-ne namngivit staden; då kolm en vår dit Audulf,
vilken varit hans bardoimsvän i Birka. Han gick
ovetande och frimodigt till Gunnar, hälsade från hains
’syskon och förtalde vad som timat hemmra under ’de
fångna åren.
Då veknade Gunnars hårda drag, han kunde icke
nog spöirjia ’dm allting. När de skildes am kvällen,
va11 hans hiåg bräddfull av forna ’minnen.
På natten dtfömde Gunnar, att han som förr stod
på krönet av borgmuren, vilkeini reste sig på klinten
ovan Barka, och såg ut över Lögarens silverbleka
fjärdar och svartblånande skogsistränder, medan en
flotta med röda segel långsamt drev in mot ha/minen.
Sedan tyckte hlan sig vara på stadens gravfältj, bland
låga ’enar ’och iav stenkretsair omgivna högar. Han
satt i ljungen vid Hergeirs grav och kunde se tvärs
genom grästorv och imull in i högen. Där låg fadern
så, soto sönerna lagt honom för många år sedlan, Mek
och \stel med svätrd1 vi’d’ si’d’an och kors på bröstet.
Då Gunnar vaknande, tänkte hlan: "Månne
diröim-men bådar imindod? Illa vore det ej, men helst vilio
jag vila i hög bredvid min fader och ej myllas ned
här fjärran."
Grubblande gick han ut för att bada i älven.
Stigen ledde från borgen ned"imot en klyfta. Den
stod full av lindar, vilkas nya lövverk, varigenom
solskenet föll, var sam ett lysande, blekgrön t
ljushav. Gunnar tänkte, att mycket fagrare votfe ändå
vårbjörkar i sina ljusgröna, skimrande lövhöljen och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
