Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Till Axel Lagerwalls karaktäristik ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
XII
satsen, att ingen får döma i egen sak. Detta är ju en allmänt känd af
alla som fullt sann och rättvis medgifven regel, huru kan man då
komma och upphäfva den i en vetenskap, som denna, som ju skall
afgöra öfver andens grundförmögenhet? Detta kan ju synas rätt. —
Men för det första kan man genast svara: någon annan domare
finnes-icke; antingen måste man nöja sig med denne eller icke alls söka
någon. Ty hvem kan öfverhufvud afgöra eller döma något? Tydligen
den, som eger magten dertill; i en praktisk fråga kan det dervid bero
på den fysiska kraften och den starka viljan, men hvad det alltid
beror på, det är den vissa och klara insigten, vetandet. Om något skall
bestämmas, så måste bestämdhet finnas hos den, som skall utöfva den
nämda handlingen; detta vill med andra ord säga han skall sjelf först
vara afgjord, bestämd i relation till objektet, men detta kallas så fort
det är till för personen i fråga: vetande (= det fullt vissa
förnimmandet, som äfven är klart och tydligt till skilnad från tron) d. ä. tanken.
Är tanken föremål för sig sjelf kan deri intet ändras. — Fruktan för
att tanken skulle vara orättvis som domare öfver sig sjelf är äfven
obefogad; ty hvad är det den vill, som går till en kunskapstheoretisk
undersökning? Sanning. Naturligen, och här särskild sanning om sig
sjelf. — Han skall således aldrig söka att med up*psåt bedraga sig, ty då
skulle han ju både vilja och icke vilja samma sak, hvilket är omöjligt. Men
det är just det, som kallas orättvisa. — (Att tanken kan bedraga sig
det oaktadt, det är gifvet; men det beror, på att han är en mensklig
tanke, således ofullkomlig.) — Ännu en sak. — Kan tanken utföra, eger
den verkligen kompetens för sitt värf? Ja, kunna vi svara, med
visshet. — (Det närmare kan ses hos Lasson: “Vorb. zur Erk.-kritik.“ Ph.
Monatsh. XXV. samt Wikner “Kunna vi veta något om Gud?“) För
tanken finnes intet, som är slätt omöjligt att genomtränga. Dermed
är naturligtvis ej sagt, att hvarje mensklig hjerna eger (sagda) förmåga
att utforska allt. Utan endast tanken i sin absoluthet måste tillerkännas
förmågan eller rättare det kan omöjligen påstås, att tanken står absolut
utom någonting. — Så småningom alltså måste ovilkorligen tanken
vinna mer och mer klarhet i sitt eget väsen. Hvarje ärligt försök i
sådan rigtning måste helsas med glädje; det är aldrig ofruktsamt. Medlet
för undersökning är tanken. Vi hafva försökt klargöra detta i det
föregående. Kommer så frågan efter metoden. — Olika meningar hafva
här gjort sig gällande. Man har gjort en indelning af dem i den
teleologisk-kritiska, den empirisk-genetiska och den empirisk-analytiska. Hvilken
skall man välja? eller finnes det ännu flera? — Ett sätt är att ge alla
föregångare på båten och helt originellt konstruera fram ett eget. Ja,
så måste man nog slutligen göra, om man vill komma till något
verkligt vetenskapligt rigtigt och för sig sjelf beståndande och visst. Men
det är nödvändigt att taga rätt på, hvad andra hafva åstadkommit på
redan funna vägar, ty det material man skall bearbeta kan man ej
ens skaffa sig sjelf, ännu mindre till ett fullständigt system utbilda,
vore man ock jätte-filosof. De redan vunna positiva och negativa re-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
