Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Till Axel Lagerwalls karaktäristik ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
XVII
och norsk. Bland norrmännen torde Jonas Lie och Ibsen ha
fängslat honom mest. Med orolig spänning iakttog han, hur den
franska naturalismen övergick till sensualism och lyrisk
subjektivism för att till sist söka sin tillflykt i mystisk eller dogmatisk
tradition. År efter år följde han t. ex. Paul Bourgets
författarskap. I april 1896 läste han Johannes Jörgensens
uppseendeväckande föredrag om “Livsløgn og Livssandhed“. Det eggade
honom till en hel mönstring av tidens tendenser:
“Är den egendomliga och intressanta rörelse inom litteraturen och
det andliga lifvet öfverhufvud, som tagit form i en återgång till
kristendomen, blott att betrakta ss. ett dekadensfenomen? Eller är det
kulturens nödvändiga sjelfutveckling, som fordrar detta? Svaret är
naturligtvis beroende på, huru stort djup man tillmäter dessa rörelser. Man
kan t. ex. antaga att denna snabba vexling af ståndpunkter från
70-talet och till dato blott varit en modesak. Det finnes då ej mer
betydelse i en öfvergång från den ena uppfattningen till den andra, än i
att man ena året går klädd i lång öfverrock och det andra i kort.
Ingen torde mena, att denna förändring uppenbarar någon djupare
omändring i lifvet och dess uppfattning. Må nu det vara så, att till och
med flertalet af dem, som äro inbegripna i denna vexling, drifvas af
modebegär, så är dermed dock ej afgjordt om icke i sak ett mer
betydande kulturarbete eger rum. Det bästa sättet att få en mening om
den saken torde vara att granska de motiv, som för en gifven
frontförändring andragas.
Så mycket torde vara en afgjord sak, att alla de ståndpunkter, som
ligga bakom ej ha haft den bindande kraften öfver nutidsmenniskans
sinne, som en insedd sanning eger. Vi ha bevittnat, huru den med
ungdomlig hänförelse och glödande förhoppning predikade realismen
och materialismen öfvergifvits, huru som den vidare och mildare
naturalismen ansetts vara ’den enda saliggörande’ ståndpunkten, huru denna
förträngts af ’renåssans’ och ’le culte de moi’, hurusom symbolismen
med buller och bång rusat in på scenen för att så godt som genast
störta i kull. Ingen af alla dessa ståndpunkter liar varit nog fast och
vid, men ingen saknar än i dag sina innehafvare.
Nu höras egendomliga stämmor, hvilka med utgångspunkten dels
i den moderna vetenskapen, dels i menniskans behof af ett högre och
bättre predika återgång till kristendomen. Mot dessa stå de, som hålla
fast vid eller kanske heldre, som vilja gå än längre tillbaka till ’den
glada och ljusa hedendomen’ och som funnit sin apostel i hedningen
Goethe. “ v
Lagerwall fann den Jörgensenska reaktionen förklarlig men
icke tillfredsställande: “Den katolska kyrkan och katolicismen
såsom religion bjuder den lugna, säkra hvilan i sanningens oför-
2—211185. Skrifter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
