Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
25
sprung i barnets omedvetna erfarenheter under dess
orientering inom tillvaron. Har nu verkligen Kant förbisett detta?
Nej! Han skiljer uttryckligen mellan frågan om, huru de
rena begreppen uppkommit, och frågan om deras giltighet.
Han har så långt ifrån förbisett den förra frågan, att han
förklarar den vara mycket viktig, men han varnade för att
sammanblanda denna “quaestio facti“ med den senare om
giltigheten. Att söka lösa den senare med samma hjälpmedel
som den förra betecknar han som “eitele Versuche“, på
hvilka endast den kan inlåta sig, som ej känner de rena
kunskapernas egendomliga natur. Således: Kant förklarar sig
uppställa ett helt annat problem än det om begreppens
ursprung och Bergson “lär“ invända, att orsaksbegreppet
möjligen kan ha sitt — ursprung i det späda barnets
erfarenheter. Har nu Bergson gjort denna invändning? Jag vill
gärna betvifla det, intill jag fått bevis. I det mig
tillgängliga arbetet af honom har jag förgäfves sökt efter något ens
liknande. Därmed må nu vara hur som helst, för Ellen Keys
Kanttolkning är den typisk. Hennes Kant var ju “nära den
monistiska världsbilden“, ehuru han gjort sig skyldig till högst
betänkliga villfarelser. Alla dessa hans misstag kunna vi
emellertid så mycket hellre förbigå, som Ellen Key icke
anser dem väga mer än, att man med Spinoza har “minst lika
mycken rätt“ att tro på motsatsen. Detta är enkelt! Kant
har upplöst dogmatismen, men man tror på Spinoza ändå!
Det verkar i alla händelser något underligt att i en i dessa
dagar hypermodern svensk bok, som vill orientera i vår
andliga värld, se en af denna världs heroer vara så missförstådd,
att där läsa såsom en hufvudinvändning mot Kant, att “samma
lagar måste afgöra vårt förnuft och världen och att således
möjligheten att nå en objektiv sanning icke kan vara
utesluten “. Och då var det just Kants för alla tider
epokgörande verk, att han uppvisat huru möjligheten af objektiv
kunskap måste bero på att förnuftets lagar äro betingelser
för världen. För Kant såväl som för den moderne idealisten
är den i rum och tid varande verkligheten den så att säga
verkliga verkligheten. Det är däremot “monisten“, som i en
metafysisk skenvärld tror sig finna verkligheten. Så tror
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
