Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
34
egendomliga kombination af tankar, genom hvilken det först
blir möjligt att tala om etik, ehuru man är naturalist, den
är icke ens angifven. Utan att redogöra för Spinozas lära
om de tre kunskapsgraderna och om den högsta graden
såsom samtidigt det högsta goda, är det omöjligt att ge ett
begrepp om Spinozas etik. Den blir etik genom de tankar,
som sammansluta sig till begreppet om “amor dei
intellec-tualis“. Ellen Key behandlar såväl den matematiska
rationalismen som den mystiska Gudshängifvenheten såsom
betydelselösa tillfälligheter — om den förra säges det
uttryckligen — men det är just genom deras kombination, som
Spinozas monism och panteism skiljer sig från all annan.
Yi kunna emellertid ej här inlåta oss på någon
Spinoza-kritik utan måste vända oss till Ellen Keys egen etik.
Gentemot glädjeskygg asketism, fariseisk själftillräcklighet
och den lika hårda som ytliga moral, hvilken låter det etiska
lifvet uppgå i en summa “plikter“ är Ellen Keys vältaliga
predikan synnerligen välbehöflig och värdefull. Men när
predikan öfvergår i teoretisk tolkning och begrundning, blir den
icke fullt så värdefull. Mot hvarandra sättas då den gamla
“pliktmoralen “ och den nya evolutionistiska lyckomoralen.
Ellen Key negligerar vid begrundningen af sin etik den
kritiska filosofiens behandling af moralproblemen — om hon
än i annat sammanhang visar sig äga en viss uppskattning
af den betydelse Kant har inom etiken, hvarvid dock alltid
den afgörande punkten förfelas. — “Lifslinjernas“ försök till
evolutionistisk grundläggning af lyckomoralen är blott en
ytterligare exemplifiering af, huru fåfänga de naturalistiska
an-strängningarne äro inom etiken. Redan i den allmänna
grundsatsen, att lyckan är människans första plikt, den för hvarje
lefvande varelse oafvisliga, ligger en af naturalismen alstrad
orimlighet, dold af den tvetydiga formen. Plikt är uttryck
för det, som bör ske, aldrig för det, som alltid och öfverallt
sker. Plikt innebär ett alternativt förhållande, ett kritiskt
afgörande enligt en norm. Naturalismen söker gifva ett
innehåll åt den rena pliktformen genom att uppställa det
förutsatta, “oafvisliga“ lyckosträfvandet som grundplikt. Den
kan synas oafvislig ur synpunkt af alla organismers gemen-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
