Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
37
man kein Ende zu spotten. Man zankt sich noch, aber man
versöhnt sich hald — sonst verdirbt man den Magen/
Jag kan icke se annat än att detta är en verklig
konsekvens af den evolutionistiska lyckomoralen. Den är absurd.
Och det torde icke gärna vara möjligt att kritiskt uppvisa
dess giltighet. Men så är det också alldeles orimligt att med
darwinistiska medel “Moral begriinden44. Det är endast genom
förväxlingen af tvenne problem, som det skenet uppkommer,
att det gifves en evolutionistisk etik, nämligen genom
förväxlingen af problemet att förklara verkligheten och
utvecklingen af seder och handlingssätt med problemet att begrunda
deras giltighet. Det är Kant, som visat oss, huru logiska och
etiska problem skola uppställas och det är genom den kritiska
filosofiens utveckling, som dessa problem vidare ha förts
fram och skola alltjämt föras fram. I detta sammanhang
vill jag påpeka, huru äfven Goethe, synbarligen Ellen Key
ovetande, genom Kant och Schiller allt mer utvecklades från
en naturalistisk till en kritisk och idealistisk uppfattning.
Här är icke platsen för en utförlig framställning. Jag vill
endast hänvisa till Schneeges, Harnacks, Vorländers och
särskilt Jonas Cohns utredningar. Blott några särdeles
karakteristiska omdömen af Goethe vill jag här anföra, då de äro
värda att beakta för alla, som göra Goethe till naturalistisk
lyckomoralist. Moralen hade, säger han, “mot slutet af sista
århundradet blifvit slapp och slafvisk, då man ville
underordna den under en blott lycksalighetsteoris osäkra kalkyl.
Kant uppfattade den först i sin öfversinnliga betydelse och
huru öfversträngt han än ville utprägla den i sitt kategoriska
imperativ, så har han dock den odödliga förtjänsten att ha
fört oss ur den veklighet, i hvilken vi voro försjunkna/4
Äfven dikten “Das Göttliche44 ger uttryck åt en bestämd
anti-naturalistisk tankegång. Naturen är utan känsla, solen lyser
öfver onda och goda, lyckan ger sig på måfå, “nach ewigen,
ehrnen, grossen Gesetzen mussen wir alle unseres Daseins
Kreise vollenden44. Men människan skiljer sig från allt och
kan det omöjliga, kan belöna den gode och straffa den onde,
ty hon väljer och dömer enligt idén om det goda, rätta,
hvilket hon ock skapar i sitt handlande. — Den mänskliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
