Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
112
där referatet, kanske genom en allt för stark sträfvan efter
koncentration, blifvit missvisande. Norström har i sagda
skrift bl. a. upptagit till diskussion en viss form af
determinism, som identifierar viljan med begärförmågan och som
föreställer sig de sedliga bestämningsgrunderna såsom makter,
hvilka kunna ha tillvaro utanför viljelifvet. Söker man på
denna ståndpunkt, säger Norström, fasthålla ett absolut värde
i lifvet, brukar man i regeln förlägga detta värde till
förståndets område. Förståndet skall ge allmänna grundsatser till
ledning för vårt lif och göra oss oberoende af de tillfälliga
godtyckliga lustkänslorna, som bestämma den blott sinnliga
viljan.
Omöjligheten af att antaga en förståndets makt öfver viljan,
om den tänkes som begärförmåga d. v. s. såsom determinerad
af det, som skänker lust, framgår ej blott genom den
välbekanta erfarenheten att vi handla mot bättre vetande. Den
följer af den rent teoretiska reflexionen, att förståndets vetande
om det förnuftigt goda saknar hvarje anknytning till viljans
begär, om ej detta goda i sista hand själft kan te sig såsom
föremål för begär. Skall förståndets insikt ha inflytande på
viljan, måste det, om hvilket man har insikt, vara förenadt
med ett tillstånd af lust.
Hos Liljedahl heter det: “Att veta är en sak, att vilja en
annan, hur många bryggor än kunna slås mellan dem.
Utplånar man skillnaden mellan att veta och vilja, så måste
man logiskt förutsätta, att hvad en människa vet vara rätt
också är lockande för viljan, men därmed sätter man
lockelser eller hotelser på den plats, där aktningen för pliktens
lag bör sitta. “ — Huru upphäfvandet af skillnaden mellan
att veta och att vilja, alltså en identifiering mellan dem, skulle
kunna “logiskt“ förutsätta, att det man vet vara rätt också
är lockande för viljan, det är alldeles obegripligt. Äro de
identiska, är väl detta tvärtom alldeles omöjligt. Men det
är alls icke Norströms mening att opponera mot
identifieringen af veta och vilja, utan mot identifieringen af vilja och
begärförmåga och mot antagandet af att de sedliga
bestämningsgrunderna äro för viljan främmande. Norström vill så
litet göra “veta“ till en sak och “vilja“ till en annan, att han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
