Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tiggare äro förenade med helt olika bifovestalU
ningar: stavkarlen har en annan blick, en annan
röst än tiggaren, gångaren har en annan hals och
andra rörelser än hästen. Orden tiggare, häst
äro mera triviala d. v. s. de föra vår tanke till
opoetiska förhållanden. Denna trivialitet är dels
en mera negativ: ordet saknar associationer, är
utnött och blekt, dels en mera positiv: ordet
medför associationer, som störa den poetiska
syntesen. Att poesin stundom röjer en viss
för-kärlek för ålderdomliga uttryckssätt har till stor
del sin grund däri, att det förflutna i minnet
frigör sig från triviala biomständigheter; ävenså
är ett ålderdomligt ord ofta ovanligt, d. v. s.
icke utnött i vardagstalet, icke trivialt. Av samma
grund har poesien benägenhet att nybilda
ord-och när den föredrar inhemska ord framför
främ-mande, så sker detta inte minst därför, att många
främmande ord ej trätt i förbindelse med vårt
känsloliv.
Det ser alltså ut som om vi i trivialiteten
hade samlat allt det som poesin går undan för.
Men vad är då det triviala? Vad är det
väsent-liga däri, det som är ohjälpligen opoetiskt? Svaret
blir, att trivialt är det som är långt från livets
centrum, från dess totaluppgift; trivialt är det
som drar ned oss till en nivå, på vilken vi ej
kunna se livet i stort, och som förhindrar den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
