Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det hviskar med förstulna skratt
och fnittrande och tassel
med kväfda skri bland snårens kratt
och tisslande och prassel.
Men i Oves diktning blir brunst och brånad aldrig
makter, som genomtränga och besjäla naturen, utan
endast toner, som dallra samman med de andra i den
stora natursymfonien.
Ja, det ser stundom ut, som hade Ove i känslan af
sin själfständighet försmått att undvika vissa rent yttre
likheter med sin skånska föregångare. Det finns t. ex.
en dikt af Kléen, hvars första strofer lyda:
Oktoberkväll. Ur skorstensröken,
som stiger öfver halmtäckt by,
ser månen fram — som blårödt lyser
ett drinkaranlet’ ur en tobakssky.
Tyst, tyst är allt. Från jord och himmel
ej hörs en ton, ett dämpadt ljud.
Å gråhvitt ullmoln aftonrodnad
stänkts ut som blodfläck på en ullig hud.
Den sista dikten i Oveska lyriken (Öfver åsen) börjar:
Oktoberkväll. Mot skylös bakgrund
stå bokarne i bronsröd skrud.
Likheten är ju påtaglig och kommer utan tvifvel att
med sakkunskap påpekas af våra litterära gonokokker.
Men olikheten är ännu påtagligare, då man läser Oves
sista strofer:
Och allt är höstklar ro och tystnad,
med luft som andas kall och ren
och doft som strömmar däfvet frän.
I genomskinlig klarhet lyser
hvar färgtons fall kring kvist och gren,
hvar dagers spel bland hagens trän,
hvar slingas lek i löfvets dallring.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
