Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I det berömda ställe af Niels Lyhne, som begynner
»Det er det evigt triste at en sjæl alltid er allene» har
Jacobsen gifvit ett gripande uttryck åt den
ensamhetskänslans tristesse, som tidtals griper hvarje normalt
utvecklad individ. Det är som bekant en obehaglig
historia. Men oändligt tristare är säkerligen den geniala
själens sorg inför den gapande klyfta, som skiljer honom
från en mänsklighet, af hvilken han dock ville blifva
förstådd — förstådd och älskad. Lika melodiskt som
J. P. Jacobsen, men renare och därför mera gripande
har Vilhelm Ekelund gifvit denna geniets känsla af
tröstlös isolering i dikten Dröm på vägen:
Sof jag
eller drömde vaken?
där jag låg vid vallen,
trött af vandring?
I den heta
sädesböljande
middagsljusa slätten.
Ligga icke
Sarons slätter för min syn?
Sågo ej i detta nu
mina ögon
Mästaren
med de tolf
vandra genom sädesfälten?
Har min själ ej darrat
inför denna blicken,
fylld af smärtans
outsägliga: —
Ȁlsken I mig?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
